Aftonbladet – 20 augusti 1846, sida 2

skrymtaktig som mången annan qvinna och att hon gick att möta någon Lucas i byn. Men denna tro varade icke länge. Fattad af en hastig, alla andra uteslutande id, började ban hysa en misstanka, den han snart ansåg för sanning. Han hade hördt obestämdt förtäljas, att Martin-Simon och hans dotter plägade nattetid begifva sig till guldgrufvan, föremålet för så mycken undran, och att de derifrån medförde en viss mängd af malmstycken, hvaraf guldtackor sedermera bereddes hemma i boningshuset. Det föll således chevalieren in, att den unga flickan nu begaf sig till det ställe, der den märkvärdiga skatten doldes, och att, om han på afstånd kunde följa henne, utan att bli bemärkt, skulle ban slutligen upptäcka en hemlighet, mera värd än tio år af hans lefnad. Denna blotta förmodan förvandlades snart hos bonom till en oomkullstötlig visshet och exalterade, ända till yrsel, hans förut nog spända själskrafter. Med en blick mätte han fönstrets höjd från marken; denna höjd var sådan, att han, vid lugnare besinning, säkert skulle ryggat tillbaka för vådan af ett sådant hopp; men i detta ögonblick tyckte han sig icke hafva annat val. Om han famlat sig utför trappan och sökt rätt på dörren, hade det kunnat åstadkomma buller och dessutom hade det sina stora svårigheter att sålunda midt i natten lotsa sig fram i ett hus, der hvarken invånarne eller de liflösa föremålen voro honom rätt bekanta. Marguerite, eller den person åtminstone, som han ansåg för att vara hon, hade redan gått