Aftonbladet – 19 augusti 1846, sida 3

a en o Unsändt.) OM FRIGIFNE FÅNGARS PRESTBEVIS. Under denna rubrik innehåller J4 458 af detta blad en artikel, som, uti flera afseenden, förtjenar stor uppmärksamhet, såsom afhandlande, icke allenast en principfråga — men måhända en lifsfråga för samhället, och hvarföre äfven ins. i stöd utaf någon erfarenhet uti och högsta intresse för saken, häröfver vågar framställa sina tankar, i hopp att se dem, med välvilja och öfverseende emottagne. Huru högt man än må uppskatta den sedliga förbättring en brottsling, genom sitt undergångna straff och i fängelset erhållna religiösa undervisning, än förmår vinna, vågar ins. dock betvifla, att densamma är nog stor, för att ingifva honom den moraliska kraft som fordras, för att ädelt trotsa den fördom och den motvilja, som alltid skall möta honom, om han direkte från fängelset utsläppes i verlden med ett prestbevis, sådant som hitintills varit brukligt och hvaruti hans förbrytelser och undergångna bestraffning är det enda — så föga rekommenderande — vitsord han medförer. Då det likvisst är för menniskohjertat, under alla belägenheter, en lika oskattbar lycka som nödvändigt behof, att kunna glömma och se förglömdt allt det, hvaraf dess bättre känsla kränkes — och hvilken är väl den dödlige som icke äger en sådan glömska af nöden? — Så, huru mycket större bör då detta behof vara för den, som lik den afstraffade brottslingen, redan, genom tallösa marter, dyrt nog fått plikta derför! För denna beklagsnsvärda like tyckes således, både rättvisa och mensklighet, fordra, att när brottet blifvit bestraffadt skall det äfven vara förlätet och förglömdt — men huru står detta att förena med det stadgade bruket af ett prestbevis, som, i det hela, icke är något annat än ett outplånligt bränmärke? Ins. erkänner fullkomligen, att omsorgen för samhällets redliga medlemmars säkerhet, fordrar den högsta försigtighet i detta hänseende, men han tror, att denna kan vinnas på en lämpligare väg än den nu föreskrifne. För detta ändamål torde det vara tillräckligt, om den frigifne, vid utträdet från fängelset, förpassades till konungens befallningshafvande uti det län, inom hvilket han uppgifver sig vilja söka sin berg