Aftonbladet – 19 augusti 1846, sida 3

ning, och hvarvid en noggrann upplysning bör meddelas, såväl öfver hans undergåvgna bestraffning och orsakerna dertill, som ock den grad af ånger och förbättring han under fängelsetiden visat, hvilken förbättring, vid det nu antagne cellsystemet, är sannolikare att hoppas än förut, och hvarförutan han icke ens borde frigifvas. Konungens befallningshafvande bör sedan, i samråd med ortens presierskep, söka förskaffa honom arbetstillfälle, hvartill flere utvägar äro dem öppna om de veta och vilja sig deraf begagna, och hvarefter en noga men hemlig tillsya öfver den frigifne från deras sida, stall säkrare skydda sarohällets öfriga medlemmar, än det omförmäldte prestbeviset, som lätteligen kan förvandlas: till ett hämndens verktyg i den bilozes hand. Hved åter sngår de, uti åberopade srtikel omörmälte, vid kronoarbetskorpserna beggnade, latinska frejdbevis, så torde dessa lika litet böra rekommenderas, såsom ensamt beräknade, att hemta sin nytta från några individers bristande språkkännedom, men medförande ingen sannolik fördel, då hvarje tänkande person, till hvilken ett sådant bevis eflemnes, väl är nog klok att förstaffa sig kännedom af dess egentliga innehåll, och troligen derigenom blifver mera vVarskodd och oti!gänglig, än om mean härvid gått uppriktigaro till väga. Det är då, äfven enligtins. åsigt, vida fördelaktigare att, såsom uti nämnde artikel blifvit föreslaget, man ulide frigifnes prestbetyg meddelsr upplysning angående de mildrande omständigheter under hvilka brotten, enligt handlingarne, blifvit begångne, och i hvad mån den frigifne, genom en sann ånger och ett pålitligt förhållande, i öfrigt kan anses hafva lemnat en mer eller mindre tillförlitlig borgen, för fortgåendet på redlighetens väg. De uppgifter vederbörande presterskep och domstolar i detta fall behöfver, torde dessutom, på en mera direkt väg än denna, böra dem meddelas. Herr Cederschjöld antsger, till stöd för sitt utlåtande i ämnet, såsom gifvet: natt det för själasörjaren aldrig kan lyckas, att på sedlighetens väg återföra brottslipgen, med mindre, än ait hos denna uppväcka en oskrymtad kärlek för sanningen samt afsky för sveket och lögnen b — Vare det oss dock tillåtet att mot denna,lika upplysta som sannt kristliga åsigt, göra ett litet inkast, grundadt på det menskliga hjertats erkända och oöfvervinneliga svaghet, att det pemligen gifves högst få dödlige, som ega nog styrka, att med priset af sin lefnads lycka, vid alla tillfällen i lifvet — och aidra minst vid de här förutsatte — blifva den rena sanningen fullkomligt trogne. Under ett sådant oaflåtligt vilkor, skulle fängpredikantens, redan noga svårlösta problem, sannerligen förblifva oucsplöst, oaktadt vi visserligen full: medgifva, att han bör ega denna fångens moraliska fullkomlighet tiil sitt oafvisliga mål. Vi våga derföre tro, att det redan är mycket vunnet, om sjäIssörjaren förmår att ingifva brottslingen en sllvarlig ånger öfver sina förbrytelser och en fast föresats till bättring, under försäkran, att Hliksesom en allgod Gud, med detta vilkor, förlåter och glömmer, skola äfven menniskorna förlåta och glömma — och att den olycklige, i sådant fall, gerna må, för alltid, jemte det ondas frö, utur sitt hjerta och sitt minne utplåna tanken uppå och hugkomsten utaf de förfärliga frukter han deraf skördat. Ins. skulle derför tro det vara lämpligast, att sedan en brottsling, efter allvarlig ånger och förbättring, blifvit utur fängelset frigifven, inga andra åtgärder mot hans fria sjelfverksamhet bord? vidtagas, än den ofvan föreslagna hemliga tillsyn öfver honom af vederbörande myndigheter, och genom hvilka hvarje husbonde bör vera i tillfälle att inhemta de upplysningar öfver sina tjeneares frejd, han kan finna nödigt att begära. Vi tro äfven att en sådan olycklig skall lättare återficna sitt hjertas förlorade renhet och frid när han tror sig vara räknad blend de skuldfria, och som sådan behandlad, än om han, i sin omgifnings blickar och uppförande, ser en ständig påminnelse om sin fordna förnedring, något, som genom formen af de nu använde prestbevisen för frigifne, ompjligen kan undvikas. Hvad åter beträffar de frågor om dess frejd, som eljest kunna den frigifne göras, af ho det vara må, anse vi att denne gifvit sanningen och ödmjukheten all skyldig ära, om han härå endast svarer: Jag har myeket brutit, blifvit derföre hårdt straffad, men hoppas, att genom Guds nåd och mina likars välvilja, hädanefter kunna vandra det rältes väg! Ins. våger slutligen, i stöd af de här uppgifne motiver, på det innerligsste uppmana att åtminstone försöka den bär föreslagne mildare och rättvisare utväg till den fallnes upprättende, hellre än att ensidigt vidhänga ett system, som endast burit bittra frukter för hvarje ssnnt ångeruil frigifven, utan att derföre hvarken hafva minskat brottens antal, eller ökat öfriga somhällsmedlemmers säkerhet. A. Ö. —— rs