Aftonbladet – 19 augusti 1846, sida 2

lingventen mottsger dem jå blottad rygg; och iikasom den, hvi!ken knutas i Ryssland, för detta ändsmål fistes vid en serskild påle, så föstes den engelske soldaten, till usdergående af kattpryglingen, vid en för ändamålet inrättad stege; den stege, hvarpå White blifvit pryglad, togs äfven i betraktande af juryn. Stegen ställes mot en vägg, vid hvilken dess öfra ända fastspikas. Nära denna ända har stegen på hvardera sidan en ring, genom hvilken ett tåg !öper, och i detta sättas hbandklåfvar, hvari delinqventens händer fästas. Pryglingen verkställdes af regementets hofsmeder. Öifver orsaken till detta val af bödlar, och huru straffet utfördes, yttrade vittnet Richard Cooke följande på coronerns frågor: I värt regemente verkställes pryglingen af hofsmeder. Hofsmederna slå hårdare, derföre att de äro öfvade i att hamra. Ett uppehåll sker vid hvart tjugofemte s2g, för den händelsen att fältSskären eller öfversten skulle vilja mellankomma. Fältskären gjorde det ej, och öfversten stod med 2armarne i kora. Blodet strömmade öfveralit från den pryglade, cär han lössläpptes; åtskilliga man ef det kringstående regementet svimmade. Ett annat vittne, Thomas Pegg, befann sig på sjukhuset, när White ditfördes efter undergången exekution; åtskilliga andra vittnen, hvaribland Georg Skinner och Joha Thomas Mathewson, befunnos der äfven och intygade huru der gick till. Men dessförinnan afgafs af Georg Sparkes ett viltesmål om sjelfva exekut:onen, som är alltför väsendtligt för att kunna firbigås. Je8g — sade Georg Sparkes — är sjelf husar vid 7:de husarregementet; jag var bekant med den aflidne och närvarande när han pryglades. Exekutionen skedde mellan kl. 9 och 40 f. m. i ridskolan, i närvaro af omkring 300 man af regementet, uppställda i en öppen fyrkant. Karlen bands med rep fast vid en stege, som var fastspikad vid en vägg. Hans skjorta togs af och hans byxor skötos ned. Kommandoordet att börja (go on! — gå på!) gas af öfverste Whyte. Doktor Warren var tillstädes och stod vid pass fem eller sex alnar från delinqventen. Ea af smederna slog 235 slag, hvarefter han lemnade katten åt en annan. Sergeant Patman räknade slagen med hög röst. Mellantiden mellan hvart slag var ungefär så lång, som fordrades för en karl att göra två svängar i luften med katten (denne var omkring halfannan aln lång, hälften skaft och hälften snärtar). Sedan hundra rapp blifvit gina, lades den nyttjade katten bort och en ny togs i stället. Delinqventen sade nu: svagare! svagarel Det var det enda ord han yttrade, och jag tror väl att smederna, sedan de hört detta, slogo de följande 50 slagen svagare, fastän ingen tillsägelse derom blef gifven af den kommenderande officern eller läkaren. Redan innan de 235 första slagen syntes blod emellan skuldrorna, och innan ellt var slut strömmade det ymnigt. Den förut omnämnde Richard Cooke tillade följande härom: Jag såg White bindas fast vid stegen med både händer obh fötter, och hörde bonom bedja att slagen måtte falla på ryggen och ej på armarne. Pryglingen gick fort; jag tror att den skedde på vid pass en halftimma (Således gjordes likväl mellan hvart slag ett uppehåll af ej mindre än 12 sekunder!) Smederna svänga med katten i luften emellan slagen; de slä så hårdt de förmå; gjorde de ej så, så skulle de sjelfva bli förfallna till straff.n Efter en sådan behandling blef det naturligtvis nödvändigt att den pryglade kom på sjukbuset. Han Jeddes dit, men kunde likväl gå. Han kom gående in — vittnade Thomas Pegg — fastän hans rygg var höljd af sår, från bårfästet till korsländen. Hans säng blef nu nedsläppt, och jeg, jemte sjukhus-ordonnansen Riley, lade honom derpå, med ansigtet nedåtvändt, och tvättade bort blodet med en svamp, doppad i ljumt vatten; blodet fortfor likväl att rinna sakta. På skulåärorna och emellan dem var han värst handterad; der hade han ett enda sår, omkring sex tum långt och fem eller sex tum bredt; och jsg kan ej jemnföra det med annat än någonting sönderbackadt. Läkaren besökte honom icke förr än följande degen; öfverste Whyte och doktor Warren kommo då tillsammans; men läkaren lät ej afhölja den pryglades rygg, eller kände på hans puls, eller gjorde honom några frågor. Jag skötte White i fem eller sex dygn; ryggen varades mycket, och den sjuke led stora plågor. Förhöret med ett annat sjukbusvittne — Georg Skinner, äfven en ibland Whies kamrater — blef afbrutet af ett litet mellanuppträde, som röjer att de inför dödsransaknings-domstolen vittnande husarerna fruktade följden för sig sjelfva af hvad de uppenbarade, så snart de kommo i sina förmäns vild; men det antyder med detsamma att deras vittnesuål åtminstone icke öfverdrifva det hemska i saken. Jeg — sade han — var på sjukhuset när White fördes dit; hans säng befanns till höger framför min. Han kom gående in, tycktes vid godt mod, och hvisslade när han gick uppför trappan. Jag var qvar på sjukhuset tills han dog och såg honom dö, Läkaren infann sig väl i sjukrummen samma dag; men han gick hvarken till