Aftonbladet – 19 augusti 1846, sida 2

värds outtömliga rikedomar, på denna enkla, men tillika så hemlighetsfulle man, som hade vifvit honom en ofantlig penningsumma, liksom hade han alls icke kännt penningens värde och värdet af alla de njutningar man dermed kan förskaffa sig. Då han vidare tänkte på det sannolika upphofvet till denna omätliga rikedom, den i hans ögon säkra källan till alla dessa outösliga skatter, började han att anklaga Martin-Simon för girighet och orättvisa. Han tyckte att denne vanslägtade friberre, som var i besittning af en hel guldgrufva, hade kunnat dela den med en ung slägtinge, som han tycktes så mycket tillgifven och som hade att förlåta honom den messallians han begått och hans nuvarande simpla lenadssätt. Synnerligast var det tanken på denna guldgrufva, som kom hans blod att sjuda och upphetsade hans inbillning; han hade sina ögonblick af sinnesrubbning, då han tyckte sig med fulla händer ösa ur konungens i Pelvoux skatter, för att sedan använda detta guld till fester, lysande tillställningar, dyrbara kläder och dylikt. Hans hufvud förvirrades vid dessa bländande bilder och han mumlade några feberaktiga ord, hvaruti bans själs oordning afmålade sig. Natten led till sitt slut och Marcellin bade ännu icke smakat ett ögonblicks sömn. Misströstande att nu mera icke kunna få tillsluta ögat och troende att friska luften skulle tilläfventyrs kunna lugna hans upprörda sinnen, öppnade han fönstret och betraktade det tysta, vidsträckta landskapet, som utbredde sig för hans blickar. (Forts. följer.)