Aftonbladet – 19 augusti 1846, sida 2

ne, kunde icke annat än intaga en ung man den der hittills aldrig mött något hinder föj sina dåraktiga passioner. Han älskade sålede Ernestine, så mycket som ban numera kund: älska, d. v. s. med en djerf, halsstarrig kärlek hvaraf dock högmodet utgjorde största bestånds delen. Så länge han baft en kraftigare vilj än sin egen att bekämpa, så länge han mer Ernestines far haft att strida om dena unge flickans egande, så länge han nödgats försvar: sig mot Michelot och presidentens öfriga agen ter, så länge hade hans kärlek bibehållit sig just i följd af de hinder den bade att öfver vinna. Men nu, då alla svårigheter voro un danrröjda, nu, då inga hinder längre funnos till nu då han stod färdig att gifta sig med denn: unga flicka, för hvilken han trotsat så mång: faror, kände han för henne ingenting annat är likgiltighet och hans Hfliga inbillning bar han själ till helt andra regioner. Således sysselsatte sig Marcellin under denn: långa, sömnlösa natt med ingenting annat är att säga till sig sjelf buru ban, med den för mögenhet, hvaraf han hädanefter skulle komm: i besittring, skulle kunnat bli gift med en flic ka, hvars namn vore vida mera lysande än de af en hofrättspresident i provinsen. Han be räknade att han, medelst ett mera passande giftermål, skulle kunnat på ett vida ändamåls enligare sätt realisera sin förmögenhet, för at nedsätta sig i Versailles eller Paris, dessa lands ortsadelns Eldorados, låta presentera sig vi hofvet och vinna en mängd äreställen, liks godt som någon annan. Men oftast återfördes hans tanke på han