Aftonbladet – 17 augusti 1846, sida 2

tat, att finna ena sådan monomani hos någon annan än landshöfdingen grefve Clas Fredrik Horn, hvilken, såsom väl är kändt, icke kan ytira sig i något ämne utan att vurma på tidningarna och klaga öfver, huru han af dem är missförstådd. Det synes vara en nemesis, åtföljande alla politiska renegater, hvilka ifrån exal:erade frihetsenthusiaster i sin ungdom öfvergå till lika fanatiske stationära på ålderdomen, förmodligen derföre, att de aldrig gjort sig en verklig och fullständig reda för grunderna till sina åsigter, utan låtit sig ledas mera uteslutande antingen af känslan eller yttre inverkningar, att de efter sin omvändelse känna ett oemotståndligt behof att väcka publikens löje genom att framställa sig sjelfve såsom ett slags martyrer för sin nya tro inför den stora allmänheten. Så var förhållandet med baron Boye — som hade blifvit klokare för hvar dag,, ehuru det må lemnas å sido om han någonsin hade varit liberal — så är det med hr von Hartmansdorff och så nu med hr S. L. Theorell. En annan ännu nästan värre nemesis, som åtföljer en slik omvändelse tyckes det vara, attderas utgjutelser inför allmänheten till försvar för den inträffsde förändringen, ofta nedsjunaka till ett sammelsurium af tomma deklamationer och de svagaste sofisterier, fastän allt detta framställes med en fullkomlig sjel:tillit. Afven detta sednare bar kanske i högre grad än vi sett på länge inträffat med hr Theoreils nu utkomna brechyr; och en nåson utförligare recension deraf, i fortsättning till denna anmälan, kan i sanning vara på sitt ställe, dels för att belysa ett af fenomenernai dagens historia, dels ock för att rättfärdiga det omdöme vi nu ällt i detta bänseende. Vi skola således med det första återkomma till den ifrågavarande skriften; men det vore en bristande grannlagenhet, att ens för några dagar låta en så bestämd tillvitelse qvarstå utan att vara bilagd med något bevis, hvarföre bär må anföras ett par ställen, hvilka redan i och för sig äro nog att rättfördiga vårt påstående. Det märkligaste som i detta afseende förtjenar citeras är måhända, att hr Theore!l betraktar afunden såsom den egentliga drifkraften till de starka bemödanden, som visa sig för folkrättigheternas utvidgning. Månne man icke här något igerfinner sanningen af ordspråket: efter sig sjelf dömmer man andra, eller med andra ord: månne ej hela detta föreställnigssätt, likasom hela hr Theorells politiska färg, bärleder sig till en stor del från hans bekanta mjeltsjuka och misantropiska lynne, hvilket är af det slag som nära nog äter sig sjelf som man säger, samt från felslagna anspråk på egen ryktbarhet och hyllning från allmänna tänkesättets sida? Vi skole härtill i förbigående endast bifoga ett par politiska satser, hvilka äro alldeles fristående och sålunda äfven kunna hvar för sig citeras, såsom hufvudartiklar i förf:s trosbekännelse: Pag. 52 i en not läser man: Duger ej en representation af folket, sådant det är, att utnöfva folkmaktens befattningar, så duger ej heler folket att representeras). Hvad säger väl läsaren om denna sats, när den användes så, som här sker af förf. såsom ett nederlag till försvar för vår nuvarande representations hufvudgrunder, och hvarigenom satsen i författarens mening egentligen förvandlas till följande: Duger ej en representation af olket, sådan den är, att utöfva folkmaktens befattninger, så duger ej heller folket att representeras,. Man må ej säga att vi här misstydt roeningen; den följer klart af det ifriga försvaret för status qvo. Se här en annan sats, pag. 10: Författaren, som här talar om regeringsformens bud att Konungens gerningar äro mot allt åtal fredade, yttrar: Hvad han (förf.) der funnit uttryckt, vär den ingalunda oförnuftiga meningen, att hvarken samhällsordning eller moralisk billighet medgifver något klander mot Konungen för regeringsåtgärder, vidtagna i laglig form, och laglig form brister icke derföre att rådgifvarne reserverat sig. Hvad följer väl af denna lära, antagen i hela sin utsträckning? Jo, att om en svag eller egensinnig konung äfven omgåfve sig med de uslaste rådgifvare, som blott utgjorde hans blinda verktyg, och de landsförderfligaste åtgärder af honom vidtogos, så skulle Ikväl hvarken sambällsordning peller moralisk billighet medgifva något klander mot konungen för dessa åtgärder — vare sig i huru hofsamma ordalag som helst; det vill med andra ord säga, icke heller något klander mot sjelfva åtgärdernas vidt2gande, ty väl vet man, att de icke kunna tillkomma utan med Korungens vilja och samtycke. Detta är just absolutismens lära, i samma krassa form, som