Aftonbladet – 15 augusti 1846, sida 2

barn, gom hökareenkasn He!sna Andersson, å sin syster, Elna Pålssons vägnar, enligt förpassning från Jönköping af den 22 December 1845, och enligt barnhusdirektionens tillståndsbref af d. 48 Sept. 4845, utgifvet af barnhusinspektoren J. H. Gosselman kommit att till barnets moder hämta. Någon skriftlig tillåtelse från barnets moder, som berättigar systern återföra barnet, har ej kunnat företes. Fosterföräldrarne, som väl vårdst barnet, önska få behålla det. Fru Helena Andersson, som ej kan förmås att låta barnet qvarblifva, tänker med barnet härifrån afresa d. 29 December 4845 till Jönköpirg, då konungens befallnigshafvande pröfvar hennes rättighet ait barnet bortföra. Willstac d. 27 December 1845. D. Nordin. Af herr doktor Nordin ädelmodigt försedd med något understöd, anträdde jag nu återresan och kom sålunda till Linköping. Här blef jag, till min stora bestörtning, den 25 Februari anhållen af tvenne polisbetjenter, som först afförde mig till stadsfiskalen, hvilken, efter att en stund tyst hafva betraktat mig, ytrade under hånlöje: der ha vi nu fogeln! och lät skicka mig till slottshäktet. Här sade man mig, att jag icke vore någon qvinna, utan en förklädd karl, den förrymde bedragaren Sandelin och att man ernade företaga en undersökning för att förvissa sig om mitt kön. Förskräckt öfver denna beskylining och det tillämnade grofva våldet, åberopade jag mitt pass och begärde att den åsyftede undersökningen åtminstone måste företagas af en läkare eller barnmorsks. Förgäfves! Två vaktkarlar, Moberg och Roos, sleto, under gyckel och smädeord, alla kläderna från min kropp och afgåfvo nu följande betyg: Yid i dag å höketienkan Helena Andersson hålI:n undersökning utröntes att hon till könet tillhör femenini generis betyga; Linköpings slott den 235 Februari 1846. Johan Moberg. C. T. Ro0os. Det skulle till det minsta tyckas, att misshandlingarne nu borde vara slut, när deras anledning upphört. Så skedde likväl icke. Utan allt skäl, i trots af mitt pass från Jönköping, i trots af barnhusdirektionens utlåtande, qvarhölls jag i 2:ne dagar i Linköpings slottshäkte och skickades derifrån med fångskjuts tillbaka till Jönköping. Här, hvarest man redan förut pröfvat min sak, der man funnit mig i rätta ärender stad och således försett mig med pass för uppresan till Stockholm, här fann man nu nödigt att inhämta barnhusdirektionens förnyade yttrande i frågan och qvarböll mig för sådant ändamål derstådes i fem veckor, utan allt offentligt understöd. Då man slutligen icke mer ägde någon förevändning att boröfva mig frihet och medborgerlig rätt, gaf man mig ändtligen den 4 April detta år pass ait återvända till Siockholm. Herr justitieombudsmannen torde af hvad jag här haft äran snföra genast inse det lacstridiga, inkonsequenta, för mensklighet och sedekänsla förnärmande i båda landshöfdingeembetenas förfarande emot mig. Det rån och den skändliga behandling jag undergätt af röfvare, borde hafva gifvit mig ett anskp-k på deltagande och skydd af det embetsverk, som närmast äger vården om resandes trygghet och säkerhet, och gjort mig till ett föremil för interesset, ej för misstankan och oviljan. Landshöfdingeembetet i Jönköping inskränkte sig likväl endast till utfärdande af ett nytt pass för mig, och jag har aldrig fått någon kunskap om de åtgärder, man vidtagit för att efterspana röfvaren eller återskaffa mina effekter. Med svårighet och elände kom jag till Linköping. Men olyckan ville, att jag i det yttre företedde någon likhet med en eterlyst brottsling; den drägt jeg bar, det barn jag medförde, de lagliga dokumenter jeg företedde borde likväl hafva ställt mig under skydd af humanitetens lager, och den undersökning man af embetspligt fenn sig föranlåten att företsga, för att öfvertyga sig om att-en missdådare ej lyckats bedraga rättvisan borde väl ha varit hvad sjelfva ordet innebär: medicolega!, samt en-höflig ursägt för det begångna misstaget, blifvit slutet på alltsammans. Med onödiga omvägar och en råhet i sättet, som ingen skulle väntat i ett civiliseradt samhälle, gick man deremot till väga vid undersökningen, och, i stället att gifva mig någon upprättelse för mitt lidande, ökade man det genom ett nytt, genom min olagliga, af ingenting motiverade arrestering, och mitt transporterende som ep brottsling den långa vagen ner till Jönköping. Skuile det än så varit, att jag icke ägt rätt til! barnets uttzgande, eller till erhållande af pess för återresan, så borde ansvaret träffa landshöfdingeembetet i Jönköpirg icke dit i Linköping, som ej är domare öfver en kollegas handlingssätt. Jeg bör äfven snmärka, att intet kansliförhör på sistnämnde ställe med mig företogs, utan att allt tyckes hafva varit en följd af landssekreterarens och stadsfiskalens egenmydighet. Konungens berallningsbefvande i Jönköping synes äfven, enligt mitt förmenande, hafva bordt med en billig förtrytelse erfara, huru ett annat landshöfdingeembete, eller rättare: en liten fraktion deraf, inblandade sig i dess åtgärder, icke respekterande dess pass, utrn liksom gaf det en tillrättavisning för något begånget tjenstefel eller förhasteande. Måhbänrda hade det äfven bordt röras till medlidande med en värnlös menniska, som syntes ha det missödet sig förelagt, att ANA NEO ErSEEEEEE EREE