Aftonbladet – 8 augusti 1846, sida 3

än på den ena, än på den andra, utan att kunr begripa hvad det var uti bennes ord, som s lifligt kunnat uppröra den unga herrn och han syster. Chevaliern var dock den som först öf vervaön sitt bryderi. on — Mamsell Marguerite tror då, yttrade ha med en ton, midt emellan galanteri och en all varsamare känsla,. att det ej kan finnas någor annan varm tillgifvenhet, än den mellan er bror och en syster? — Det fins äfven ett barns tillgifvenhet föl sin far cch en fars för silt barn, Svarade Mar. guerite med sin på ena gång okoistlade och all varliga röst. ? Chevaliern förblef tyst under några ögonblick. — Mademoiselle, återtog han ändtisen med utsökt hebag; jag tycker ni är allför vacker, för att vara i okunhighet om alt det fins ännu ett slags tillgifvet, men hvarom ni icke talar.: Den stolta Marguerite rätade sig plötsligt, kastade en föriretad blick på chevaliern och temnade genast rummet. — Du har förargat henne, mMumlade Ernestine, som synbarligen var vid elikt lynne: kunde du då iate bålla mun med dina galan terier? Marcollia log skalkakligt. — Hon blef icke ond, endast litet skrämd, svarade han. Det är kanske första gången som den unga vildinnan hör några komphmenter. Imedlertid är det icke ondt i att hon vänjer sig dervid. Fröten de Blanchefort såg stött ut. I samna ögonblick nvalkades henne Michelot, sv: vittills hållit sig i en aflägsen vrå af salen, oc -, ade med en. honugssöt och inställsem ton, i det; van djupt bugade sig: — Fröken de Blanchefort är då till den grad ysselsatt med sina nya bekantskaper, att bon ils icke bryr sig om de gamla ( td Då :den unga flickan blef varse Prokuraforn, ) ippgaf hon ett rop af förskräckelse och när. nade sig till chevaliern, liksom för att anropa aus beskydd. i — Åter denne man! ropade hon. Denne aan här... Marcellin, du bedrog mig, då du