Aftonbladet – 5 augusti 1846, sida 2

historia, samt en kort uppgift om dess källor och förhällande till verldshistorien och filosofiens historia. Följer så en likaledes kort men fullt tillräcklig blick på den orientaliska staten, hvilken karakteriseras såsom individualitetens annihilation uti den abstrakta substantialitetens verld, hvars enda fria subjekt despoten är, och förf. kommer så redan sidan 43 till den grekiska tiden. Här i 3:e och 4:e SS antydas grekernas naturfilosofiska fantasier och första ethiska begrepp, samt sofistiken, såsom det subjektiva medvetandets reflexwn uti sig sjelft, hvarigenom verldsandens genuint grekiska moment småningom råkar in i sin dialektiska upplösningsprocess, för att tala i Hegels stil. Härunder får man en träffande skildring af den grekiska bildningen såsom statens och den fria, sköna individuslitetens harmoniska substantialitet i motsats mot orientens abstrakta, och det grekiska statslifvet beskrifves både i allmänhet och uti dess hufrudformer, den spartanska och atheniensiska isynnerhet. Sedan visas huru med Sokrates den stora vändpunkten i verldshistorien börjar, då reflexionen rigtas på det allmänt förnuiza och sedliga hos individen, och då sjelflmedvetandet vet sig sjelft såsom den oändliga och absoluta makten, som innehåller sin bestämdhet uti sig sjelit, men hvarigenom den med sofistiken började tendensen till den grekiska veridens undergång blott förstärkes, oaktadt Sokratis polemik emot sofisterna. För att nu söka afvända denna katastrof och återställa det rena urgrekiska statslifvets älskade former, företog sig den gudomlige Plato, ati för sina landsmän uppvisa den hänförande idealiska bilden af ett sådant lif. Expositionen af denna bild är så mycket intressantare, som man ofta hör Platos republik omtalas, under det ganska få hafva om den något redigt begrepp. Vi afhålla oss från att här återgifva detta begrepp i cainiatur, emedan vi äro öfvertygade, att den som önskar lära känna detsamma, helst och bäst inhämtar det af för:s egen koncisa framställning; och någon anledning till anmärkning dervid hafva vi ej heller funnit, mer än en högst obetydlig, hvilken dock må vittna om det noggranna studium af förf:s arbete, hvarmed vi så nöjsamt varit sysselsatte. Man ser att Plato icke nöjt sig med en abstrakt princip för sin lära (såsom förf. också uppgifver), t. ex. uti det bloita begreppet om det rätta (dizaror), utan sökt en i menniskans sedliga väsende sig uppenbarande och dess högsta intressen bestämmande grundkraft. Denna måste dock för honom vara något med det rätta befryndadt och äfven hafva samma språkliga uttryck. Plato fann detta i ordet dizauiooirn, men bruket hade dervid fästat sådana föreställningar ungefär som vid ordet rättvisa, och dessa passade icke till hans högre begrepp, hvarföre de alla förkastas, och bestämningen sker, under erkännande af dess svårighet, på ett högst eget genialiskt sätt. Man torde derföre böra anse Plato, och efter honom äfven Aristoteles, med detta ord hafva velat utmärka ett begrepp, hvilket såsom genus innefattade förmågan att inse och vilja det rätta både i rättsligt och moraliskt hänseende, eller hvad Hegel menar med sedlighet, såsom en enhet dia NWehrheita af den allmänna förnuftiga usa jan fer UtNAaNkkekr rea Bi DENA NMS or enligt vanliga bruket dizaiooöry Med rättvisa, och då den hegelska terminologien icke erbållit allmän sanktion, är det också icke möjligt att för ett så nytt begrepp få ett motsvarande gammalt ord; men i sådant fall kan man hafva rätt bida ett nytt, hvilket vi tycka förf. med sin redan stadgade fiosofiska auktoritet gerna kunnat våga, helst förf. sid. 86 dertill är på god väg, då han till förtydligande af Platos mening nyttjar termerne den allmänna dygden och hela statens dygd. Efter framställning af den platonska läran om staten uppvisar förf. denna läras savna betydelse och värde, men äfven att, då den var en följd af hela tidsandans rigtning, den måste bafva eu lägre ståndpunkt än den lära, som sedermera uppstått under utbildningen af den egentligen europeiska subjektiva friheten. Sid. 429 kommer förf. till Aristoteles, och har såsom text följande: Åristoteles uppställer I cke, i likhet med Plato, någon egentlig lära om staten såsom en allmän och från ideen utsående theori, utan går härvid, i enlighet med in allmänna vetenskapliga method, till väga ji å det sätt, att han först genom en rik och! mfattande empiri tillegnar sig det förhand vai ens ss TNA T hs ? arv on .