Aftonbladet – 5 augusti 1846, sida 2

rande, för att sedan, stödjande sig på denna verklighes fasta grund, uppvisa de väsendtliga och sig lika förblifvande bestimningarne för statsinrättningen, så väl i allmänhet som med hänmsigt till de särskilda ländernas olika behof. Sålunda företog sig Aristoteles, att först lemma en empirisk beskrifning af de statsförfattningar,. hvilka då verkligen förefunnos i de särskilda staterna (uti ett numera förloradt arbete) och sedan i sin politik undersöka, hvilka bland de bestående statsförfattningarne voro den bästa; hvarvid han hvarken stannar vid den blott yttre företeelsen, ej helter konstruerar blott ur ider, och efter ideala grundbestämningar, utan rigtande hela sin uppmärksamhet vå den förhandvarande grekiska staten, utvecklar han ur: denna förhandvarande verklighet de allmänna och väsendtliga bestämningar, hvilka utgöra statslifvets nödvändiga grundläggning, och genom hvilka först statens begrepp kommer till en verklig tillvaro. Den srisioteliska statsfilosofien är alltså, likasom den Platonska, ett tankeultryck af den grekiska staten, eiuru från en annan sida — icke från den ideala utan: från den empiriska sidan — betraktad; hvarföre den äfven tillerkänner individualiteten en. större rätt, än som kunde tillkomma densamma inom den platonska staten, utan att likväl derföre uppoffra någo! afstatens substantialitets. De sedermera följande äfven för vår tid läror:ka detaljerna, för det mesta medelst anförande af Aristoteles egna ord, kunna vi desto mindre i korthet reproducera, som dessa äro vida mer omständliga hos Aristoteles än hos Plato. Också upptaga de nästan eta det återstående sidoantalet i boken eller 200. Vi inskränka oss derföre här till anförande af blott: en enda specialitet, för att visa, huru de liberala åsigterna hyllades äfven a! Aristoteles, denne ädle, af spekulativa, fantasiiska ider ickebeherrskade, utan :rfarenheten och verkligheten skarpsinnigt bedimande tänkare uti ett monarkiskt rike. Det heter nemligen, sid. 224 och följ.: antingen de rika elier d förnäma inne-hafva regeringsmakten, så äro ju de öfrige, com. utgra flertalet, uteslutna från den medborgerliga äran, hvilken beror på innebafvandet af ett statsembete, ech deta till statens örderfzy och skall åter er, låt vara den bäste, styra, så är detta ännu mera oligarkiskt, och den nämnda uteslutningen träffar ännu flera; häraf vill synas, att regerintsmakten snarare bör tillkomma mängden än de bästa, ren till antalet få — och ehu:u äfven detta visserligen har sin svårighet, så bar det dock icke mindre sin sanning (åmoearv). Ty.... det låter tänka sig, att de många, ehuru hvarje enskild för sig är en icke dugtig (omrovdauios) kari, bkväl tillsam mantagna äro bättre än dessa fö, d. v. s. att hvar och en bland de många eger sin del af dygden och visheten, så att, rär de :lla komma tillsamman, mängden är såsom en menniska.... med en större rikocom i afseende på sinnelaget och insigten... Aterstår att bestämma huru långt och till hvilk: saker den åt mängden af de fria (aktiva hos oss) statsborgarne tillerkönda regeripgsma skall sträcka sig, då ju till denna mängd höra äfven alla de, hvilka hvarken gerom rikedom eller genom något enda personligt värde äro utmärkta. ÅA s-a sidan än dot ioks rätt säkert (sådligt?) att sådane menniskor äro delaktiga at statens vigtigaste embeten, emedan de af or tirådighet och okunnighet lätteligen kunna begå orättvisor och misstag; men å a:..dra sidan är det åter farligt för statens lugn, att helt och hållet utesluta sådana menniskor från all delskiichet i statens embeten (bestyr ?), emedan en stat, der de många och fattiga äro utan d ket uti dem medborgerliga äran, nödvänd r uppfylld af fiender till staten; ... återstår för mängden endast delaktigheten uti rådplägningen (bos oss dens. k. lagstiftningen) och rättskipningen (jury)... Redan Solon och andra lagstiftare ... öfverlemnade åt folket i massa valet af? erbetsmän och rättigheten att kontrol!era embetsutöfningen .. -. Man kan invände, att det miste gälla i afseende på statskonsten, hvad som gäller i afseende på alla andra konster och vet per, att endast den som sjelf är studerad i saken kan äga ett säkert och välgrundadt omdöme i saken... men det ges äfven många, som besiita en viss allmän kännedom eller bildning iszken (rv teyvnv) och åt dessa konstkännare tillerkänner man likaväl ett omdöme i saken, som åt de egentliga konststuderade . .. Dessutom kan anmärkas, att afseende på vissa saker icke alltid den, som ONE RNA TSKNENTTTT AS KANTAS