Aftonbladet – 1 augusti 1846, sida 3

—— wve—2i — — mo mo på morgonqvisten hafva aldrig förut fört den värdige mannen så långt; undantagandes de dagar, då vi hafva väntat honom till frukosten och man kommit och sagt att han, efter mycket sökande, blifvit funnen i Pelvouxs glacierer, utan att han sjelf kunnat uppgifva huru han kommit dit. — Det är ett original — fortfor Martin-Simon, vändande sig till sina unga reskamrater. Han är så tankspridd, så genomluttrad med sina latinska poeter, att han nog kan gifva er mångfaldiga ämnen till skratt. Men skratta icke för mycket, det ber jag er om, ty den stackars Esaias är i alla fall en hederlig man, som har gjort min dotters uppfostran och som är afbållen af hvar enda menniska i byn. Just i det ögonblick då bergsbon slutade detta egna slags rekommendation, som våra resande förstodo endast till hälften, var man så nära den ifrågavarande personen, att Marcellin och Ernestine kunde betrakta honom så mycket de ville. Det var en gulblek och mager sextio års man, hvars stora, stirrande och nästan fåniga ögon voro försedda med ett par ofantliga glasögon med stålbågar. Hans drägt bestod af en svart klädesrock och dito underkläder och väst, men alltsammans luggslitet och ganska smutsigt. Hans ben voro någorlunda försedda mot den skarpa morgonluften, ty på dem hade han dragit ett par af detta slags damasker af groft, blått ylletyg, som brukas i bergsbygden. Hans raka, slätkammade hår: var hushållsaktigt puiredt med mjöl. Trenne skrifpennor, fästade såsom plymer i hans gamla svarta hatt, tillkännagåfvo för gående och kommande, enligt det i