Aftonbladet – 1 augusti 1846, sida 3

hade Bärtill svarat, att sådant ej vore så lätt a verkställa, emedan postförarne voro beväpnad I Pettersson svarade, att sådant kunde hvilken sor heldst göra, och kastade -man sand-i ögonen p Ipostföraren, finge denne annat att göra än grip Ttill vapen. Vid samma tillfälle Pettersson af vitt net lånat knifven, hade han ock lånat ett-par byxoi dem han begagnat den lördagsaftonen, då ha bortrest. När byxorne sedan återlemnades, befann sand uti fickorne. Sibbe Andersson omnämnde i sitt vittnesmål, afseende på sitt sammanträffande med röfrarn: att han igenkänt Petterssons röst, då denne p Alfvastads gärde mötte andre vägfarande och de vid yttrat: Kör på, det går braf. Sedan had vittnet ridit förbi dem, hvarvid Pettersson me förställd röst uppmanat honom att rida undar Vid Enganäs vägskäl, der vittnet skiljts ifrån d åkande, hade han helsat god natt, utan att der vid erhålla något svar. Följande dag hade Dahl uten att uppgifva skälet för sin begäran, anmoda vitlnet att förtiga, det vittnet natten förut träffat såsom Dahl yttrat: oss,. Vid andra tillfällen had Dahl beklagat sig, att han burit sig så illa åt, at ingen menniska förhållit sig sämre. För öfrig hade han sagt sig hafva mycket penningar att for dra al Pettersson, men varit nog dum, att af ho nom ej taga förskrifning. Utom poströfveriet d. 30 September erkänd Pettersson sig i föregående April månad hafva be gått ett dylikt brott, hvilket lyckades och härige nom gaf anledning till det sednare. Det vid detta tillfälle, eller i April 4843, öfver fallna postbudet hette Jon Svensson i Blädingsnäs Denne uppgaf, att han aftonen d. 27 April 1843 omkring kl. 40, kommande ifrån Wexiö, vandra emot Benestad med postväskor, tillhörige enskild personer. Sedan han gått förbi Alfvestad och öf ver nära derintill befintliga s. k. Helgaspångs bro hade han hört en person komma efter sig. De hade redan varit mörkt, och innan Svensson be. slutit sig till att se sig om, hade han bakifrån er hållit 2 slog af en stake, hvilka träffat honom begge sidor af nedra delen af hufvudet. Slager hade varit så våldsamma, att Jon Svensson af den fallit till marken, hvarpå han undfått ytterligare ett slag i hufvudet. I detsamma hade våldsverkaren kastat sig öfver Jon Svensson och lösgjort samt beröfvat honom postväskorne, som varit 2:ne. Jon Svensson hade ej igenkänt våldsverkaren. Pettersson, hörd öfver denna berättelse, vitsordade dess sanningsenlighet. Den, d. 30 September 41843, öfverfallne postföraren, Anders Nilsson i Kängshult, berättade, att han emottagit posten ifrån Wexiö i Kängshult, för att forsla den till närmaste posthemman, Dånhalia i Jönköpings län, 4 ?, mil från Kängshult. An. ders Nilsson afreste härifrån kl. !, på 40 om at. tonen. Under vägen hade han icke kört förbi cller mött någon person förr än på Agnaryds backe belägen omkring ; mil ifrån Kängshult. Under det han färdades utför denna backe, hade han möt! ett med 2 hästar förspändt åkdon. Två karlar gingo utmed detsamma, 2 något efter. Anders igenkände ingen bland dem. Utan att vidare se någon, hade han fortsatt vägen till Hällebergslien !,, mil från Agnaryd. Anders körde sakta uppför liden. För att öppna grinden reste sig Anders upp, och utsträckte venstra foten utom åkdonet. I samma ögonblick fick han ett slag bakifrån,som träffade venstra sidan af hufvudet. För slaget hedföll Anders på vägen, utan att likväl förlora medvetandet. Som han föll af åkdonet, började han skrika af alla krafter. Då framkom en karl och under yttrande: tig djefvul, eller skall jsg öda dig), tilldelade med en stake Anders, som låg med hufvudet åt åkdonet och benen åt vägkanten, flere sleg på armar och i hufvudet. Anders tyckte dem, som -öfverföllo honom, vara trenne, :Fruktande för sitt lif, kröp han fram till grinden, hvilken var svår att öppna, så att han förmodade, det man med en stake eller på annat sätt bommat före den. Under det han flydde, skrek han än: öda mig inte, än: aj, aj, Gud tröste mig,. Utan att ;e sig tillbaka, hastade han till trädgårdsmästaren Holms vid vägen, 300 alnar ifrån grinden, belägna stuga, kallad Södra torp. Utanför denna träffade iran Holm, som, uppväckt af ropen, gått ut. Nu ropkallades folk, man :begaf sig till det ställe der Anders blifvit öfverfallen och fann då åkdoncet, varifrån väskorne blifvit flyttade. Uti en äng, Då 400 alnars afstånd från grinden, påträffades näsot hö. Allbo häradsrätt och Götha hofrätt hafva dömt Dahl att halshuggas, hvilket utslag är underställdt Kongl. Maj:ts nådiga pröfning. Hvad Pettersson angår, är han misstänkt för deliktighet uti ännu ett poströfveri, hvilket inträffale i samma trakt i början af September 1843. Under ransakningen har han rymt ur häktet, selermera åter blifvit gripen och anklagad för flera, inder hans vistande på fri fot, inom Allbo härad egängne stölder. Härefter har han ånyo rymt ch sedermera misstänkts för flera på åtskilliga tällen inom Småland, ej mindre än i Christiantads län, inträffade stölder. HR ANA ARE ÅA WERIENAT