Aftonbladet – 1 augusti 1846, sida 3

kommer ? Dahl rusade då fram, och dervid Aydde I postbonden. Pettersson hade stoppat sina fickor fulla mej sand, för att deraf kasta i ögonen på postbonden; I men allt gick så hastigt, att han icke kom att a detta medel begsgna sig. På Petterssons tillsägelse; vände Dabl härefter om postkärran och körde den tillbaka ett kort stycke intill börjat af backens sluttning. Här höllo de stilla. med den, kastade af sätet, bemäktigade sig väskorna, så den större som de mindre, lade dem på sitt åkdon, betslade upp sin häst och aflägsnade sig skyndsamt, tagande vägen åt Hössjö. Härförinnan hade likväl Pettersson åter vändt om posthästen och gifvit den ett piskrapp. Under det de aflägsnade sig, satt Pettersson, som körde, till venster, och var Dahl iklädd en kapprock, Hvilken Pettersson medbaft, och hållande öfver sig ochhusbonden en uppspänd parsply. Under vägen -till: Moheda mötte de och färdades förbi flere personer; åkande så väl som gående, och deribland de förut omnämnde trenne drängarne, hvilka sedermera allmänneligen ansågos hafva begått röfveriet. : Vid Moheda togo poströfvarena af från vägen och färdades hem öfver Kronobergs hed, genom Lekaryd och Alfvestad. Härunder kommo de vid Aringsås kyrka i sällskep med drängen Sibbe Andersson från Enganäs, som till häst kom från Wexiö och följde röfvarena förbi Alfvestad till Enganäs vägskäl, dervid han än höll sig efter, än före dem, utan att med dem inlåta sig i samtal. Pettersson bad honom imedlertid en gång med förställd röst att rida ur vägen. På Alfvestads gärde yttrade Pettersson några ord, med vanlig röst, till marknadsfolk från Ljungby, hvilka de här i mängd möttes och hvarvid någon svårighet att komma om dem uppstod. Der vägen till Enganäs tog af, red Ebbe ifrån de åkande, ropande till dem: god natt ! Röfvarena svarade intet, utan foro skyndsamt till Enganäs. Efter hemkomsten uppburos de röfvade väskorna på ett slinder, i ladugården; en väska glömdes likväl härvid. Dahl märkte detta, och då togo de och nedburo den uti trädgården, hvarest dersamma sönderskars. Brefven framtogos och öppnades, och de funna penningarne hopsamlades. Härunder tillegnade sig Dahl, Pettersson ovetande, ett bref, som innehöll 40 rdr banko. De brutna brefven instoppades åter i väskan, som undangömdes i en buske uti trädgården, men aftonen följande dagen uppfördes på slindret. Samma dag på förmiddagen, sedan Petterssons andre dräng, Asplund, på tillsägelse, gått till kyrkan, uppgick Pettersson på slindret, sönderskar de öfrige väskorna, framtog och undersökte deras innehåll. Dahl var härvid närvarande, men bortskickades under åtskilliga förevändningar, så snart Pettersson öfverkom något större bref. Dahl kände sålunda icke huru mycket penningar, som ätkommits, men Pettersson uppgaf dem till 4000 daler. Dahl fick ingen del af rofvet, biott löfte att, om han förtege brottet och blefve qvar i sin tjenst till den 24 Oktober följande år, få 2000 daler. Imedlertid skänkte Pettersson honom utöfver lönen 4 alnar grått kläde. Utom penningarne funnos tidningar, kungörelser, böcker och kartor m. m. bland det röfvade godset. På böckerna skref Pettersson sitt namn och förvarade dem i sin byrå. Af tidningarna behöll Pettersson några exemplar och läste derur högt om aftnarne. Brefven och hvad som icke ansågs kunna begagnas, nedlades åter uti väskorea, dessa sednare stoppades uti en säck, hvaruti en sten lades, och påföljande tisdags afton nedsänktes den uti den förbiflytende ån. Dabl, som icke hyste särdeles förtroende till löftet att af bytet utfå sin andel, började imedlertid ängra brottet. Och sedan han på ett dansgille under Julen hört en oskyldig person kallas poströivare och att man ville ur samlingen bortköra denne, vek lugnet alldeles från Dsohl, som då genast aflägsnade sig. Härefter blef Dahlängslig och nedslegen till sinnes, och dolde detta så föga, att alla kunde iakttsga att han hade något på sinnet. På Sigfridsmesso marknad i Wexiö tillsporde dränsen Asplund Dahl om anledningen till dennes nedlagenhet. Dahl förtrodde honom då, likväl under ;ysthetslöfte, sin delaktighet uti brottet. Under en resa från Wexiö i sällskap med nämnde dräng och en annan person, gaf han dem tillstånd att inför vederbörande angifva saken, Härom nämnde ikväl ei Dabl något för Pettersson, ur hvars tjenst ran imedlertid vårtiden 1844 skiljt sig. Denne uppsökte imedlertid Debl uti Wexiö och sökte öfrertala honom, att ej erkänna brottet, deruti Petersson sade sig ämna förneka all delaktighet. Med anledning af Dahls bekännelse, började inedlertid undersökning inför Konungens Befallvingshafvande i Wexiö, der Dohl förnyade sin bekxännelse, men Pettersson nekade. Ransakan efter let stulna hölls härefter i Enganäs. Uti åen, som medlertid på det ställe, der Dahl Uppgaf väskorne Mifvit nedsänkta, var 3 till 4 alnar djup och ströimnen derstädes stark, fanns imedlertid ej något vid örsta undersökningen. Några dagar efter påträfades likväl åtskilligt af det nedsänkta godset, och lessutom funnos åtskilliga af de stulna sakerna uti etterssons förvar. Pettersson blef härefter häktad, hvarefter ranakningen började inför Allbo häradsrätt, der Dahl mtalade tilldragelserne vid poströfveriet, såsom de fvan äro refererade. Afven Pettersson bekände rottet, hvartill han sade sig varit föranledd af iikadt penningebetryck. tskilliga vittnen hördes, bland hvilkaförutnämne drängen Asplund bland annat uppgaf, attPetterson en gång innan Sunnerboposten röfvades, yttrat j j 1 ; RR —— fi Ni g n förundran öfver att posten icke blefve öfver-ltr