Aftonbladet – 1 augusti 1846, sida 3

öfverröstades af bullret från ett nära beläget vattenfall. Lyckligtvis räckte ej länge denna svaghet hos Ernestine, som genom en kraftig vilja sjelf sansade sig och lugnade sina upprörda sinnen, så att hon till och med förmådde småle åt Marcellin, till tack för bans goda vilja att vara henne till bistånd. Och nu fortsatte den lilla karavanen oafbrutet sin väg. Martin-Simon hade icke varseblifvit det stumma uppträdet mellan de unga älskande, emedan hela hans uppmärksamhet var koncentrerad kring en svart, rörlig punkt, som visade sig vid ändan af bergpasset och som tycktes fram:krida emot de resande. Småningom blef denna punkt mera tydlig, i samma mån som afståndet blef mindre, och slutligen antog den skapnaden af en stor, reslig karl, som långsamt framskred men en öppen bok i handen. Man måste i sanning vara en stor älskare af läsning, för att kunna öfverlemna sig deråt på ett ställe, hvarest ett enda falskt steg kan kosta lifvet. Imedlertid tycktes denna så i ögonen fallande läsvurm ingalunda förvåna bergsbon, så snart han kommit nog nära för att igenkänna den underliga person, som nalkades. — Gud förlåte mig! — utropade han med ett groft skratt, som det nu mera försvagade bullret af strömmen ej förmådde öfverrösta; — det är Esaias Noel, magisterni Bout-du-Monde. Hvad dj-—n går han här och promenerar efter, med sin Virgilius i handen, i stället att sitta stilla i byn och undervisa sina barnungar? Säkert måtte ban ha något att säga mig från min dotter Margot, ty de der lärda promenaderna