Aftonbladet – 1 augusti 1846, sida 2

skade att slippa det. Men det är ju ingen dikt. Det är beskrifningen på Spaniorens förnämsta nationalnöje. Jag är skyldig att måla, efter jag en gång börjat. Men det blir en hemsk tafla. Den känslige läsaren gör bäst uti att öfverhoppa den. Just i det ögonblick, då man befarar att djuret skall stöta sina horn i picadorens bröst, har en eller flera Chulos hastat fram; de svänga sina mantlar framför tjurens ögon, och denne rusar nu efter de snabbfotade Chulos, hvilka med en lingansares vighet hoppa öfver, planket och rädda sig in på den der bakom löpande gången, eller draga sig in bakom de af tjockabräder. bildade skärmar, som bär och der för detta ändamål finnas uppresta omkring arenan. Tjuren ser sig narrad och vänder sig ögonblickligen, för att kräfva hämad på någor: annan; då han får se de öfriga tvenne picadorerna, hvilka med fällda lansar vänta hans anfall. Samme skådespel, som jag förut beskrifvit, förnyas nu; eller lyckas det kanhända picadorem att med sin lans hejda tjuren, hvilken med upprispad och blödande hals viker åt sidan och kastar sig på den tredje ryttaren. Der sitta hornen redan inne i hästens sids; han stegrar sig, raglar omkull, — ligger redan död på platsen Bredvid den första hästen, och med sin ryttare under sig. Den första picadoren är redan af några bispringare utburen såsom döende; hur har det gått med denne? Han reser sig, stödjer sig mot skranket; man vill hjelpa honom: undan, men han kastar ett par stolta, trotsande blickar till svar och stapplar utan stöd bort från arenan, under det Chulos med sina mantlar locka tjurens uppmärksamhet åt ett annat håll! Bravo! bravo! repar folket i förtjusning öfver den modiga handlingen. Hattar svängas, näsdukar hvifta, händer klappa. Denna strid har dock icke aflupit utan sina hårda pröfningar för sjelfva stridens hjelte och offer. Blodet lackar ifrån den af lansarnasstygn upprispada och svullna halsen, och hettarhos det stridslystna djuret har kylt sig i flera hästars bringor. Han vill ej mera azefalla. Han hvilar sig några ögonblick och skådar ut öfver stridsplatsen. Tvenne hästar äro fallna: Den ena är död; den andra ligger i de hemskaste dödsryckningar och en ström af blod frusar ut ur dess mun. Er tredje häst raglar omkring med uthängande ineifvor, hvilka slutligen snärja sig kring hans fötter och sparkas omkring långt bort i den blodsölade sanden. Nu komma Banderilleros fram med sina lömska vapen. De äro till fots och lätt klädda, nästan som Chulos, bära i hvardera handen:en liten kort lans (banderilla), försedd med hulling och prydd med målade pappersremsor, samt nyttja icke något försvarsvapen eller någon mantel, att: afvända faran. Under det tjuren står och hemtar sig, springa de fram en och en i sönder, hugga in sina hullingsr i manken, lemna dem. att blifva: sittande i såret och skynda sig sjelfva att. rädda sig undan det nu till raseri retade djuret. Är tjurens mod redan uttömdt, så vet: man dock ännu ett medel att åter väcka det, och med detsamma förskaffa åskådarne ett nytt nöje i detta barbariska skådespel. Man har nemligen ett slags små lansar, Banderillas a fuego, hvilka äro vid spetsen försedda med svärmare, som fatta eld då vapnet stötes in i djurets manke och explodera i sjelfva såret, hvarigenom ee: olidelig smärta väcker upp den sista stridslustenhos det arma: djuret, som mnu:i förtviflans raseri: och under ryckningar och vrålningar störtar fram efter sina lömska fiender, under hvirflande bifalls-rop af folket. Den gäckande leken lider nu till slut;: tjuren Har åter hejdat sitt språng; han bar funnit, att menniskornas vapen fördes med lömskhet; han låter sitt raseri nu bryta ut emot sjelfva jorden, som. druckit hans blod; och med ett doft mumlande börjar han med framfötterna sparka upp sanden omkring sig. Matadoren. beträder .banan. På det präktigaste utstyrd i samma smak som Chulos och Banderilleros, men ännu rikare, förer han i sin högra hand en stark värja ech i den venetra en liten röd: fana, fästad vid ett kort skaft. Ean ställer sig midt emot tjuren, svänger fanan framför dess ögon och retar: honom till ny stridslust. Tjuren, ändtligen seende en ärlig stridsman. framför sig, den der tyckes vilja strida på allvar, fattar åter eld, sänker sina långa, starka korn och rusar fram, för att genomborra honom. Men med en svängning af den lilla fanan narrar Matadoren den anfallande åt sidan och gäcksar honom på detta vis några gånger, tilldess han tycker det kan vara nog med gycklet; då han fattar posto midt framför tjuren, håller den lilla fanan horisontellt framför sig med venstra handen och riktar, med den högra, värjan mot djurets bog. En rörelse med fanan retar i detsamma tjuren, han rusar fram, och värjan stötes ned till fästet emellan skulderbladen på djuret, li samma ögonblick som hornens spetsar snudda Itörbi Matadorens sida. Var denne viss på handen, så har hans värjspets träflat sjelfva hjertat, och djuret nedfaller genast döende på marken; hvarom. Ljicke, så springer offret omkring och rasar emot Iskranket, till dess det, utmattadt af blodförlust, llägger sig ned, med hängande tunga och skumma blickar. Då framkommer sist en slagtare, smyger Isig bakom djuret och stöter in bak i nacken en knif, hvilken träffar ryggmärgen och på en gång gör slut på det ohyggliga skådespelet. Härefter flöppnas en port till areman och trenne muiåsnor, Jutstyrda med bjellror, tofsar och flaggor, inledas Iför att släpa ut de dödade hästarna och tjuren. I Härpå följer en liten paus. De damer, som ,Isvimmat bland åskådarne, hinna åter komma sig -Ttill sang, för att åter njuta af en ny strid, och främlingen, som för första gången är närvarande I vid den lilla hyggliga representationen, får tid på gr RR TAR SNES SRA EIA EINE IA