Aftonbladet – 1 augusti 1846, sida 2

Simon en bliek tillbaka åt Lautaret, för att förvissa sig om att de ej voro föröljda. Hans genomträngande öga upptäckte någonting i hela lalen, som skulle kusnat gifva stöd åt hans fruktan, Också ropade han glädtigt, i det han sjorde ett tecken åt de båda unga att följa honom : — Framåt, mina unga vänner! om vi mellan oss och prokurator M chelots soldater kunna få ännu denna backe, och om ingenting upptager vår tid och på något sätt hindrar oss, så är det sedermera ingen nödvändighet att tänka på dem, som förfölja er, annat än för att roa oss åt det behändiga spratt, vi ha spelat dem. Hafva vi bara en gång kommit på Bout-du-Mondes område, så vet jag nog huru jag skall beskydda er. — Så låtom oss då gå på!... Fröken skall icke vara rädd, ty det är alls ingen fara. Dessa uppmuntrande ord voro alldeles på sin plats, ty det var icke utan en hemsk känsla och en hemlig motvilja, som de båda unga inträngde i det mörka svalget, dit Martin-Simon ridit förut. Knappast hade de derstädes framträngt trettio steg, förrän de befunno sig i ett mörker, temligen svart mot det klara dagsljus, hvaraf de nyss varit omstrålade. Bergväggarne i denna håla voro icke mer än femtio å sextio steg aflägsna från hvarandra, 0oc3 höjde sig såsom tvenne murar till ofantlig höjd. En smal, blå strimma och ett ljust sken vid slutet af detta mörker, var allt hvad man af himlen kunde varseblifva. Ett fuktigt och isigt töcken kringhvälfde de resande och gjorde atmosferen J ändå mörkare. Strömmens buller, tusen gån. !ger upprepadt af. klippornas echo, öfverröstade