Aftonbladet – 31 juli 1846, sida 2

var både gynnad af den vackraste väderlek och ett ovanligt stort tillopp af menniskor. Redan kl. 6 e. m. såg man betydliga grupper promenera uppåt Drottninggatan, och emot kl. 7, då festen skulle begynna, var gatan utanför ingången till södra paviljongen rästan spärrad af vagnar och folk. Konserten uppfördes af 3:ne korpser, nemligen en ful!stämmig orkester under anförande af hr ÅA. Schnötzinger, Kongl. flottans musikkorfs, samt en sångarchör, hvilka, omvexlande med hvarandra, exequerade de stycken, som i en serskild repertoir förut i denna tidning blifvit uppgifna. Man hade i öfverensstämmelse med den bedröfliga anledningen till denna fest valt musikpjeser, hvilka tillhörde den mera högtidligt allvarsamma genren; och detta, sammanlagdt med den lifliga påminnelsen om korvettens förolyckande, hvilken på ett imponerande vis gjordes af det för tilifället uppresta monument, hvarmed man hade prydt nedra delen af trädgårdslokalen, ökade i sin mån det uttryck af sorglig dysterhet, som hvilade öfver hela fästen. Man kunde läsa i allas ansigten, att det icke var nyhetsbegäret, som denna gång hade dragit tillsammans en sådan m Lniskomassa, utan deltagandet för de olycklig3. Som blifvit på ett så hemskt vis offer för det roflystna hafvet. Till och med i sina drägter Visade minga, att sorgen öfver den bedröfl :a händelsen var delad med dem, för hvilkas sku! denna fest blifvit anställd. En och annan djupare sorgdrägt, som här och der bröt af emot de öfriga drägterna, antydde på närmare förhållanden till de hädangångns, genom kamratskapen och vänskapen, om icke genom slägtskapen; ett allvarligt, Väderbitet ansigte talade här och der, om sjömannen och farorna af det bekymmersarema lifvet på hafvet; oeh der vänner träffades oelh helsade hvarandra, syntes leendet framtvungel — det trifdes icke i går bland blommorna i den vackra trädgården. Det monument, hvarom vi talat, bestod af en kolossal obelisk, dekorerad på ett smakfullt sätt med flaggor, vimplar och signaler. Den bar följande inskrift: Åt minnet af befäl och manskap på korvetten Carlskrona, som förolyekades i Floridagolfen, den 30 April 1846; samt på sokeln efterföljande verser, författade al d:r Sätherberg: Deras segel Vågen refvat, Hafvets spegel, Der de sväfvat, Brustit till en blodig-graf. Öfver grafven tårar strömma. Frid må deras minne gömma, Och må ingen bland oss glömma : Det är svårt att kämpa, lättare att döma. Framför obelisken såg man åtskilliga sjömilitäriska attributer, kanoner, pikar och muskedundrar (ett på örlogsfartygen ännu förekommande vapen), som slöto sig i en vacker gruppering intill monumentets fot. Fyra kanonierer voro posterade på platsen. De verser, som för tillfället voro författade och afsjöngos af chören, förtjena att här anföras i sin belhet, såsom ganska lyckade bide till form och innebåll. De bära den väl kända signaturen C—n. Hörsam Zebaoths budord i natten, Flög kring rymdens gungande vatten Dödens engel, själar att lotsa Hän i evigt stjernbelyst hamn. Talrik blef de räknades skara... Minnets smärtor troget bevara Hur för stormen jordiska längtan Sjönk i böljans isande famn. I det djup, dit vestvart med solen Sucken flyr från nordliga polen, Står som grafvård svenska korvetten I korallers vindlösa skog. Svallen gå derofvan så dofva — Lugnt dock krigets söner der sofva: Sveas trogna blå-gula flagga Kring dem lätt till svepning sig drog. När i seglarns väg öfver hafven Upp hon hägrar, krigaregrafven, Svajar högst på spök-skeppets vimpel Minnesskriften, tecknad i blod: Sverges stolta sjömannaskara, Djerf i stormens ljungande fara, Mäktar dock ur döden bevara Gammalt lof för mandom och mod. Festen slutade med folksången och afbrännandet af bengaliska eldar framför obelisken m.m. Med afseende på det vackra ändamålet för denna fest måste alla känna sig tacksamma mot den, som gifvit första id2n härtill, mot Trädgårdsföreningen, som, med uppoffring af sina dyrhara blomsterrabatter, upplåtit lokalen, och mot hr Dawidson, som åtagit sig besväret med arrangementeroa. Man torde icke heiler nå