Aftonbladet – 31 juli 1846, sida 2

I ————.!—— !8nt000535 —— ————— lörsona den bekräftelse jag i går var tvungen! att gifva åt hvad ni sade. Ändamålet helgar medlen, svarade MartinSimon leende. Det är ju fråga om en god gerning min vördige fader, och ni bör icke tveka att dertill bidraga. Munken fattade bonom i armen, drog honom bort i en vrå af rummet och mumlade med låg och qväfd röst: — Sök icke att bedraga mig medelst en sofism. Jag har begått en låg handling, en stor synd, min son, i det jag gjort mig till hjelpreda åt lögnen. Men kom ihåg motivet, som nödgar mig att trotsa denna stora synd: erinra ler, min son, att om jag, med fara för min själ, söker vinna er ynnest, så är det derföre att jag boppas det ni, i det ögonblick då Gud kallar er hädan, ur denna verlden, måtte åt denna Iheliga stiftelse donera... Martin-Simon gjorde en rörelsa af otålighet. — Jag har ju redan sagter, fader prior, inföll han med ett utseende af elakt lynne, att ni sväfvar i en stor villfarelse, hvad mig angår och att det är mig alldeles omöjligt att smickra edra besynnerliga förhoppningar. — I Men, jag ser nu att de unga hafva slutat sin måltid, det är således tid att vi begifva oss af. al Under det han talade, närmade han sig till Ylfästmannen och fästmön och gaf dem tecken latt följa sig. Innan likväl priorn tillät de fremmande att begilva sig ut ur rummet, förde har Adem till det stora krucfixet, som utgjorde rum: I mets förnämsta prydnad. Han knäböjde sjel -iför detsamma med en andäktig min: Martin it Simon och Ernestire korsade sig, medan che