Aftonbladet – 30 juli 1846, sida 3

icke en stum och öde natur, som blickar emot oss med sitt bleka, vålnadslika anlete; ty öfverallt emellan bergen och på deras vackra sluttningar framblinka skepnader, som påminna om menniskolif och odling, nemligen gårdar, städer och torn med sina rikt grönskande omgifningar. Uppe bland bergen se vi staden Torres och nere vid stranden ligger framför oss det bekanta Velez Maloga, som bar sina 14,000 innevånare. För att gifva lif åt taflans förgruod, bar ett skepp seglat in emellan oss och det närmaste landet, hvarest det nu med sleppa segel ligger och gungar för dyningen på den spegelblanka vattenytan. samma dag, på qvällen. — Vi bafva under hela dagen haft stiltje; en dyning från öster rullar fartyget sakta af och an, och de slappa seglen slå emot masterna. Vi ligga nästan på samma ställe som i morse och hafva god tid att betrakta den scen, jag nyss beskrifvit. Mitt tidsfördrif bar varit att gå igenom några äldre Spanska romanser, af hvilka många ännu leva qvar på folkets tungor, sedan fordna tider. Tjusande Granada, Lockande och glada! Skön du är, som i de fordna dar! Arans tid är gången, Men den rika sången Om din ära lefver ännu qvar. Medan qvällen lider, Ur de gångna tider En romans från dina berg mig sjung! Jag vill lära orden, Föra dem till Norden; Sångens rika börda är ej tung! Der som rosenfärgen Skimrar mellan bergen Lefde Sarracina, Muleys brud; Vid Guadalmedina Bodde Sarracina; — Nu hon bor blott i romansens ljud. I Almerias dalar Klaga näktergalar; Zayde mer ej klagar för sin vän. Sångarn är försvunnen, Tåren är förrunnen; Men i sången dallrar tåren än. Tjusande Granada, Lockande och glada! Många sköna skatter än du her. Arans tid är gången, Men den sköna sången Om din ära lefver ännu qvar. Omedelbart efter denna poetiska inledning neddelar författaren två spanska romanser båe i origina! och öfversättning, hvilka, jemtel oramentarierna dertill, bilda en liten novell: ÖY Sig. (Forts. följer.) —I! ocksa keemösem————————