Aftonbladet – 30 juli 1846, sida 3

gen, som skulle uthärda alla prof och hvarpå jag trodde mig kunna lita under alla omständigheter? Borde jag vänta mig attni, vid minsta hinder, som mötte på vår väg, skulle öfvergifva mig, för att sätta er under den förstkommandes beskydd? — Tyst, unge man, sade Martin-Simon med befalisnde ton. Om hon, som af er blifvit förledd, ångrar sitt fel och vänder sig till mig, på det jag skall hjelpa henne att upprätta det, så skall jag aldrig tillåta att man hindrar henne i utförandet af detta förnuftiga beslut. Ni känner icke ännu Martin-Simon, ni ser uti mig intet annat än en sämre karl, temligen dumdristig och lika grof som hans klidedrägt; men denna grofva karl kan allt hvad han vill, och om han nu föresatte sig alt af herr öfverdomar ren i Lyon fordra er förening med hans dotter, så var säker att han skulle kunna utverka den. Höj icke på axlarna med denna blick af medömkan, herr chevalier; sätt icke den der föraktliga minen på er och akta er väl att jag icke ölverlemnar er åt ert öde, hvilket alldeles icke är lysande uti innevarande ögonblick. Denna besynnerliga straffpredikan af en man, som såg ut att vara af ett så ligt stånd, slog chevalier de Peyras med en sådan förvåning. att det var honom omöjligt att svara ett enda ord. Men utan att lemna sina åbörare tid till hegrundande af de nyss yttrade orden, fortfor Martin-Simon, vänd till Ernestine: — Min fröken, om en ung flicka i våra berg hade gjort hvad ni nu har gjort, så vore bon förlorad och ingen hederlig karl skulle någonsin vilja gifta sig med henne; likväl vet jag