Aftonbladet – 29 juli 1846, sida 3

mm 55555 buggerier. En en-manssäng af omåladt trä, e stol, en bönpall, samt ett hord, öfverhöljdt a andaksböcker, utgjorde hela möbleringen. Mei hvarken bergsbon eller de båda flyktingarn tänkte på att undersöka dessa omständigheter Ernst nedkastade sig genast på stolen, dold sitt ansigte med båda händerna och gaf frit lopp åt sina länge återhållna tårar. Marcellir var ännu helt blek och darrande vid tanken på den förfärliga ytterlighet, hvartill ban skull sett sig bringad, om icke den okände välgöra Iren mellankommit. Martin-Simon skyndade sig häftigt fram til dem båda, efter att först hafva sorgfålligt för. säkrat sig om att ingen kunde komma och öf. verraska dem. — J ären icke räddade ännu — sade har balfhögt. — Det är er, man söker, derom är intet tvifvel. Men innan jag sätter mig ännu mer i sticket för er räddning, måste jag först veta... Ernst fattade bergsbons grofva hand och förde den till sina läppar. o— O, ni skall få veta allt — ropade han snyftande. — Till er böra vi sätta hela vårt förtroende, ty utan er fintlighet och ert ädelmod hade vi varit alldeles förlorade. — Marcellin — fortfor -han;vändande sig till sin bror — vi böra ingenting dölja för denne förträfflige man. Han kan säkerligen rycka oss utur det bråddjup, dit vi så oförsigtigt hafva störtat oss. Säg honom sanningen . . . jag vill det. — Det är också hvad jag gerna vill göra, inföll Marcellin, lifligt. Aldrig skall jag glömma att jag, utan denne hedersmannens bistånd, hade utgjutit denne stackars Michelots blod, eller ock någon at hans medhjelpares, hvilka ingendera hafva någon del i det tyranni, som man vill att vi skola underkasta oss — Nå väll — tillade han, vändande sig till bergsbon — ni har gjort oss en omätlig tjenst, för hvil