Aftonbladet – 29 juli 1846, sida 3

Igifvit mera rum för den episka åskådligheten Oberäknadt denna orsak till ett stegradt in tresse (hos mängden af läsare åtminstone) få man här göra bekan!skap med mycket, son man fåfängt skulle söka hos andra turister och träffar man någon gång på hvad man set Iskildradt förut, så visar det sig i en så ny och egen dager, att intrycket deraf blir helt annat än vid en engelsk, en fransk eller en tysk be Ilysning. För att nämna ett exempel af sednare Islaget: hver skulle man väl hos en annan tuTrist kunna upptäcka någonting jemförligt med författarens skaldesång ,Vid Karthagos ruiner? IDet enda båll, hvarpå man hade att söka, vore Ikanske hos Lord Byron, men man skulle ändå ej finna detsamma. Det råder väl äfven här ett tycke af Byrons storartade svårmod, likasom af hans praktfulla verskonst — renare blott i välljud genom det mera klangfulla nordmannaspråket — men huru olik är ej d.n nordiske skaldens religiösa öfverlåtelse vid aublicken af storhetens grus, under vissheten om ett ädeit mål för verldshandelserna; huru olik britiens dystra harm öfver en blind slumoz2s objelpliga kretsgårg! Hela stycket är et sammandrag afde begge oförsonliga forntidsfolkens historia; men det är dock det poetiska aromet blott deraf, likasom tunesarens rosenessens än i dag innehåller själen af den kartaginensiska jordezs doftrikaste blomblad. — Söker man åter någonting alldeles nytt i författarens beskrifningar, så kan man göra bekantskap med den följande, öfver det inre af Beyens i Tunis palats: Andra dagen af vår vistelse i Tunis aflade vi besök hos Beyen, på dess slott Bardö, beläget en half timmas väg utom staden. Vårt sällskap bestod af 6 personer: vår konsul, chefen för vår korvett, trecne af korvettens officerare samt undertecknad. Komna närmare slottet, passerade vi en hel mängd af hästar, sammanförda i en grupp, och, som det syntes, väntande på sina ryttare. Man upplyste oss, att de tillhörde folk, som infunnit sig hos Beyen, för att söka ,rättvisa, hvilken här utdelas efter den höge vederbörandes eget godtfinnande. På ett annat ställe sågo vi samlad en skara af menniskor, hvilka till sitt yttre utvisade idel fattigdom och elände, Dessa voro sjuklingar, som infunnit sig, för att begära allmosor. De flesta ledo af ögonsjukdomar, hvilka i detta land äro mycket allmänna. Anlända inom slottsgården, fördes vi in i ett mindre rum, der man låter de audienssökande vänta, till dess Paschan är färdig att taga emot. Vi hade på vägen till detta rum att passera igenom den så kallade Rättvisans sal, der monarken i egen hög person skipar lag och rätt, och der de dömde äfven stundom afstraffas, Efter en lång stunds väntan och ett besök af statssekreteraren för utrikes ärenderna, anmodades vi ändtligen att infinna oss hos H. H. Peschen. Öfver en borggård, som för öfrigt icke utmärkte sig, hvarken af någon prakt elier storhet, anlände vi till-ett rum, beläget i den motsatta flygeln af palatset, och uppfylldt af tunesisk militär — paschans lifvakt, hvilken var uppställd i file på begge sidor af det långa rum vi hade att genomvandra. Hans höghet var väl förvarad för hvarje öfverrumpling, kan man häraf se. Ifrån vaktrummet anlände vi nu genast till audiensrummet. Dörrarna slogos upp och — vi hade monarken framför oss. Han befonn sig stående längst upp i salen, omgifven af sin skattmästare, sin förste minister, den förut omnämnde statsministern för utrikes ärenderna, somt några flera höga embetsmän. Sedan vi helsat, på vårt vanliga europeiska vis, och Paschean besvarat denna helsning, gaf han ett tecken med handen, att vi skulle sätta oss ned på de närmsta stolarna, och hon satte sig sjelf i en ätölj, som var placerad högst upp i rummet. Ifsn vände sig nu till vår chef, tillkännegifvande sin tacksamhet för den saut, med hvilken den svenska korvetten uppvaktat honom, och sin tillfredsställelse med det vänskapiga förhållande, som var rådande emellan Sverge och Tunis, önskande vår Konung en lång och lyckosam regering. Härefter inkom en af betjeningen och, på turopeiskt sätt, bjöd oss kaffe i små förgylda koppar an fat, burna på en vanlig bricka. Inga bröd itföljde denna äkta österländska dryck, icke heller njölk eller grädde. Den förtärdes oblandad, blott illsatt med socker; men det oaktadt smakade den ss ganska godt, antingen detta härrörde deraf, att jelfya kaffet var af det utsöktaste slag, eller att ie allresötaste små kaffekopparna voro helt förgyllda inuti. Men vet hvad inbillningen kan göra. Jag får dock bekänna, att jag härunder hade mina ankar och ögon på helt annet än den välbekanta , irycken, och sände mina blickar på flitiga ströfiåg ut omkring rummet och personerna derinne. Emeian jeg satt blott några steg ifrån Monarken, och ; rade honom snedt emot mig, hade jag ock det bäta tillfälle att betrakta honom. Beyen af Tunis, Ahmed Pascha, är en man, af, li om det synes, några och fyrtio års ålder, af me-lc elmåttig Växt, en blek ansigtsfärg, Som, likt Tu-! tis