Aftonbladet – 29 juli 1846, sida 3

de här beskedlige ryttarne, som väl kunna behöfva smaka ett gles af de goda munkearnes vin och äta en bit af deras mat. I detsamma skuffade han, temligen hårdbändt, sina förmenta systersöner till dörren och tilltalade dem på provinsdialekten några ord, hvilka de låtsade förstå. Prokuratorn hade imedlertid ännu några misstankar, ty då han såg Martinr-Simon gå ut med de båda bröderna, utsträckte han armen, liksom för att qvarhålla dem, och mumlade med darrande röst: — Det der hänger icke rätt ihop ... jag måste veta ... det är nödigt att jag sjelf förhör dem ... i morgon. Men det våld han hade gjort på sig, för att rätt utföra sitt uppdrag, hade helt och hållet medtagit hans krafter; tröttheten och febern besegrade nu den arme prokuratorns embetsmannanit, och han försjönk i en fullkomlig slapphet, en fullkomlig tillintetgörelse af både kroppsoch själskrafter. Munkarne egnade hozom det bistånd, som erfarenheten lärt dem vara det mest nödiga i sådana omständigheter, och man örde honom till sängs i ett ganska oroande illstånd. . Under tiden hade Martin-Simon gifvit priorn ett tecken att följa honom med lykta, och han läpade nu de båda unga herrarne fram i en ång, mörk gång, hvarest de åt resande betämda rummen voro belägna. Priorn lydde ch införde dem allesammans i den lilla kamnaren eller cellen, som först varit bestämd åt; len yagste af bröderne. Derefter lemnade han j lem, efter att med Martin-Simon hafva vexlat ågra hviskande ord. Denne gick nu att sorgilligt tillstänga dörren efter den utgångne; riorn, för att icke hafva att frukta något obeörigt besök. Kammaren, dit de hade inträdt, var af en erkligt klosteriik enkelhet. Våggarne voro enast hvitlimmade, utan tapeter och utan bild-!