Aftonbladet – 29 juli 1846, sida 2

— Nå!... ämnar du svara du, drummel der ? Jag frågar dig hvad du är för en. — Jag är icke någon drummel, svarade den stolte bergsbon, hvilken genom detta blotta ord blifvit en förklarad fiende till den otidiga prokuratorn. Jag är Martin-Simon, egare till en gård i Boul-de-Monde, några mil härifrån. Alla de här vördige fäderne, fortfor han, vänd till munkarne, som omgåfvo honom på alla sidor, könna mig och kunna intyga om jag är någon äfventyrare. Priorn för den lilla stiftelsen gick då fram ur cirkeln, ställde sig midt i rummet och svarade med mycken fasthet i rösten: — Hr embetsman; hvem ni vara må, så måtte ni vara alldeles fremmande här på orten, då ni icke känner namnet Martin-Simon. Jag och alla mina bröder kuona gå i borgen för Martin-Simon, denna heliga stiftelses störste välgörare, för honom, som kallas... — Nog, nog, min far! inföll bergsbon med en ton af myndighet, com icke desto mindre mildrades genom ett leende af tillfredsställelse; — denne främling behöfver icke veta af det tilloamn, som våra dalars beskedliga invånare bafva gilvit mig. Det är honom nog att veta bvad jag icke är; — hvad behöfver han veta bvad jag är? Priorn bugade sig vördnadstullt och svarade med Jåg röst några ord, som tycktes innehålla idel ödmjuka ursäkter. Rättvisans och lagens illafarns och beklagansvärde representant befann sig i ett sådant tillstånd af lidande, af verklig feber, att han icke riktigt hade uppfattat den honom gifna förklaringen. Han kände blott, nästan instipktmessigt, att Martin-Simon nu borde vara i skygd för hans långa arrhar, och han gjorde de oerhördaste bemödanden för att kunna fortsätta sitt förhör.