Aftonbladet – 29 juli 1846, sida 2

Oaktadt alla ministerns kloka och förutseende bemödanden, kan man dock ej säga att tariffen, den tredje förbättrade upplagan, är alldeles fri från brister. Det är nemfigen svirt att inse, hvarföre sådana artiklar som gurkor. segelgarn, munlack, tvålkulor, pisksnärtar, blanksmörja och korf, ännu skola spela en roll i tuiltaxan. Bibehållas de för statsinkomst, elle: för skydd af hemtiilverkning, eller måhända sisom blotta kuriösa minnen af flydda tider? Hvad angår en artikel, är det åtminstone allmänt bekant, att våra egna konstnärer, Day, Martin och Warren (blanksmörjs fabrikörer trotsa all fremmande rivalitet; således kan statsinkomsten icke vara anledningen. De betala ej 300 pund sterl. om året, alla dessa artiklar, till skattkammaren; pisksnärtarne erlade sista-året ett pund st., blanksmörja 3 pund och korf 302 pund st. Dei synes då, som kunde i våra sig förkorande tider dessa småsaker äfven få bortgå, och en verkligen tysk korf få införas, utan risk af visitation på kroppen e!ler annat hinder. Likaså är premierministerns vishet något oviss i fråga om bibehållandet af 40 procents tull på väfnadsfabrikater. Manufakturerna sjelfva eftertrakta ej mera denna skyddstull. De hafva offentligt afsagt sig önskan om densamma. Hvarföre då påtvinga dem en sådan, eiler lemna den såsom ämne för sådana utländningar som d:r List, att deklamera öfver? Det är af största vigt för allmänheten, att tariffen en gång må komma i ett bestämdt, oförändradt skick. Dessa årliga förändringar äro mycket skadliga, hvilket redan visat sig detta året för handeln och industrien; och det är derföre högeligen önskvärdt, att det slutliga hvilostället så snart som möjligt anvisades. Det mål, hvartill vi sträfva, är temligen tydligt — det är antagandet af fria handelns princip i sin helhet, genom afskaffandet af allt serskildt skydd för något interesse eller någon klass. I sådant ändamål skulle det hafva varit bättre, om sir Robert Peel hade gått rakt fram på sin bana och i afseende på de hittills skyddade manufakturerna åtminstone antagit samma princip, som i fråga om spanmålstullen, nemligen att bestämma tiden då äfven alla sådana tullar skulle upphöra. Då visste landet hvad man hade att motse och den årliga striden om denna fråga, som är så ömtålig för interessena, hade då varit slutad. Man bör visserligen icke hålla sig vid dessa brister, midt ibland saker af så allmän förtröfflighet, och det är i detta afseende rätt, att landet med glädje mottagit ministerns förslag. Men vi hafve ännu ej fullbordat skildringen af dettas ledande principer. Man har trott, att internationella bestämmelser, hvarigenom andra stater skulle förmås att pari passu, eller med lika steg som vi sjelfve, nedsätta sina tulltariffer, vore en mycket klok och vigtig politisk åtgärd. Denna tanka har lyckligtvis ganska klokt blifvit ö:vergifven; och vi hafva antagit ett .mera verksamt sätt att undervisa, då vi sökt att reformera andra, genom att först reformera vår egen handelspolitik. Detta var en skuld, vi hade till verlden. Nationerna hafva blifvit missledda genom det förvillande exemplet af våra uteslutande handels-, sjöfartsoch koloniallagar, och då vi på en gång sätta dem på rätta vägen, genom eit alldeles motsatt systera, göra vi derigenom slut på förvirringen. RE UNG TEOTIRR åt ändningen att antaga samma fria system. Det behöfves alldeles icke för det lyckliga frigörandet af vår egen bandel, att andra skola göra detsamma som vwi. Äfven en ensidig fri handel är bättre än emot hvarandra stridande förbudsåtgärder; emedan om vi ock genom andras förvändhet skuile blifva inskränkta till det ena alternativet, att antingen köpa för godt köp eller sälja dyrt, måste vi dock alltid vinna på ena handen, i stället att förlora på begge händerna, hvilket vi alltid göra genom en vedergällningstarff, som inskränker utbytet. Våra grannars misstag måste rätta sig sjelfva, genom de påtsgliga förluster de skola göra, och det armod, som oafbjelpligen måste hos dem viållas, då de köpa dyrt af sig sjeliva, heldre än att köpa för godt pris af oss. Den fria handelsprincipen måste utsträckas till allt och öfverallt, så skall den i förhållande dertill blifva välgörande och nyttig. Den passar för all tid och alla orter, för gamla eller unga samhällen, ör stora och små stater. De nationer, som nandla mest, skola deraf draga mesta fördelen,