Aftonbladet – 28 juli 1846, sida 3

Enligt allt hvad som kunde skönjas, had mannen, då han begaf sig på resan, ej fått ti att taga nödiga försigtighetsmålt mot olägenhe terna al en lång och besvärlig resa, — allde les tvärtemot hvad fallet annars är med resan de domare och embetsmän. Han hade, syn barligen, begifvit sig af i samma ögonblick son han erhåbiit befallningen derom, och hans bråd ska hade bringat honom i den ledsamma nöd vändigheten att i samma drägt, bvarmed ha uppträdde på rådbuset, trotsa ett oväder i A! perna. Också var den arme lagkarlen i ett tillstånd som på en gång väckte löje och medlidande Ett par sporrar, fästade vid hans med stora silf. verspännen prydda skor, fastnade i benen pi honom och kom honom i hvarje ögonblick au snafva. Han huttrade och skakade af köld ut sina tunna, af snö och regn genomblötta klä. der, och alltsom han framskred i salen, lemnade han efter sig en ström af vatten, som rann från hela hans person. Med ewt ord: han var så ömklig, så tilltygad och till och med så löjlig, att ryttarne, på hvilkas armar han var tvungen att stödja sig, ej kunde afhålla sig att på honom kasta spefulla blickar. En embetsman uli ett sådant tillstånd tycktes just icke vara myeket farlig; imedlertid, då han närmede sig litet till spiseln, för att värms sig, drogo de båda unga bröderna sig skyadsam: tillbaka, som det tycktes för att lemna plats å: den nykomne, men i sjelfva verket för att dölja sig i den mörkaste vrån af rummet. — Det är prokurator Michalot, rain fars intimaste vän... vi äro förlorade! hviskade Erns! i örat på sin bror. Marcellin tog honom häftigt i armen och ville draga honom med sig; men den stackar, Ernst var i. en sådan stark sinnesrörelse, att de var honom omöjligt att taga ett steg för al lemna salen, der de båda ynglingarne nödgade