Aftonbladet – 28 juli 1846, sida 2

gen drabbar Hallenberg; hvsdan Geijer med Hallenberg får dela skulden för detta. Vid Art. VI. Detta korta stycke vidrör G:s uttryck, att kriget efter freden 4648 blef en nödvändighet. Hr F. har kallat uppgiften ,oriktig och orimlion. He B. deremot har (Frey, sid. 246 o. följ.) visat meningen både rimlig och begriplig; enär efter det låugvariga och ärorika krig, som slöts 1648, härar och härförare funno: qvar i Sverige, för hv:lkas tillfredsställande, både i anseende till ärelystnad och roflystnad (br B:s ord), ett nytt medel (nemligen krig) kunde vara angeläget. Imedlertid yttrar hr B. sjelf härom, ,att frågan visserligen är en af dem, om hvilka mycket låter säga sig både mot och medy (sid. 247, rad. 35—536). Huru har hr F. nu kuanat komma darhän, att sluta hela sitt svar till hr B. med den pompösa epilogen, att han vill som ett curiosum till läsarens minne antectn2, hurusom pro. Bergfalk ihärdigt försvarar dena satsen, att krig var efter freden 1648 för Sverige en nödvändighet? Hr F. tycker så!edes, att en motståndare ibärdigt försvararp ett visst pistående, när han yttrar, att derem mycket låter söga sig både mot och med? Omöjligt är att säkert afgöra, huruvida drottning Christina föranleddes till sin tbronafsägelse deraf, att hon insåg. nödvändigheten af ett nytt krig efter 1648, men icke sjelf ville företaga sig ett sådant, utan hellre lade regeringstömmarna ifrån sig i Carl Gustafs starka händer, en mans, om hvilken hon antingen bestämdt visste, eller dock anade, bvad han ämnade företaga. Hr G. hr framställt denna bevekelsegrund; hr F. har nekat den. Hr F. kan häruti hafva rätt; ty då man icke talar om ett factum, utan om en intention, och detta hos ett så slugt, ofta så inbundet, om sina motiver så förbebållsamt fruntimmer, som drottning Christina, är det ena lika antagligt som det andra. Han var dessutom wung och lidelsefull, hvarföre bon, såsom hr B. (sid. 248) anmärker, i ett ögonblick af hänörelse kuade önska krig, och likväl dessemellan, under den allvarligare besinningens stunder, söka undvika det.n Då vi nu slutat br F:s sex artiklar, torde vi dock ej böra lemna obemärkt, att han i sitt svar till hr B. med tystoad förbigått: 4:0 Hr B:s anmärkning (Frey s. 244) vid hans fel, att tala om adelns uppoffring 1809 af sin uteslutande besittningsrätt till Frälsehemman: en rätt, den adein då icke egde. Hr F. har icke påmint sig, att afsägelsen blott anock Säterier, s. k. ladugårdar, jemte råoch rörssamt insockneeller veckodagshemman. Aftonbladet hede redan förut anmärkt felet såsom en ur:äktlig lapsus calami; men det bör likväl af hr F. öppenbjertigt erkännas, och kan anses gå i qvittning mot hr G:s glömska i afseende på den så mycket omtalade uteslutningen ur Gustaf Adolfs konungaförsäkran af återtagningsrätten för donerade gods. Hr F. kan med skäl anse sitt misstag för en småsak; men den är likväl fullt så stor, som mycket af hvad hr F. anmörkt mot Geijer. 2:0 Hr F. har hvarken vidgått eller urskuldat sig för det mindre passande, att benämna åtskilliga af sin ädle motståndares argumenter: beväringskarlar,, samt tala om en kassationsmänstring, med en af sidorna i hr G:s skrifter; att bedja hr G. gnugga sig i ögonen; att påpeka ålderdomssvagheter m. m.; se hr B:s anm. sid. 243. 3:0 Hr F. har ej besvarat hvad hr B. (sid. 249) framställt om de fördelar Bondeståndet vann 4789, hvilka utgjorde den pitce de resistance, som vid detta års riksdag af Gustaf II lerbjöds allmogen, och som hr B. tagit sig tillåtelsen säga br F. att han icke kände, eller åtminstone i sina brochurer icke visat sig känna, då han så föraktfullt talade om benet som utIkastades. 4:o Hr F. har ingenting sagt om den af hr B. (sid. 245) anmärkta förnäma besynnerligheten hos hr F., att bedia sina läsare kasta en blick i 41347 års landslag, då denna hvarken i origisal eller nysvensk öfversättning ännu finnes af trycket utgifven, samt i handskrift endast på ganska få ställen; hvadan denna lag måste betraktas som en otillgänglig bok för de Ifleste. om ej alla, af hr F:s läsare. 5:o Hr F. har ingenting svarat på hvad hr sid. 248 o. följ.) emot honom anfört till EE