ea serdeles nytta här i landet, och utan deras barmhertiga bistånd skulle ingen enda menniska mellan Grave och Briangon äta bröd i dag. Också far jag aldrig förbi Lautaret, utan att taga in och de beskedlisa munkarne tycka alldeles icke illa vara öfver mina påhelsningar. Fader skattmästaren skulle kunna, på den der bössan der borta ganska väl märka när fader Martin-Simon har tillbringat natten här. Och i detsamma pekade han på munkarnes sparbössa. Och den beskedlige mannen, som vi hädanefter vilja kalla Martin-Simon, emedan ban hette så, hade vid dessa orden ett godt och förnöjdt leende kring sina läppar, men som dock icke bemärktes af de båda ynglingarne, hvilka dertill voro alltför upptagna af tankan vå sina egna angelägenheter. Den gode Martin-Simon, som tyckte mer om att tala för sig sjelf och ensam, än att sitta och tiga, fortfor, utan att visa sig stött öfver de andras biit på uppmärksamhet: — Ja så, mioa unga herrar. Ja ni ser mig ut att vara vill främmande på denna ort. Skulle det väl anses ohöfligt om jag frågade er åt hvad båll ni ämnar styra er kosa? — Hvad skulle det röra er? ropade den äldre af bröderna med synbar hetta. — Åb, visst icke rör det mig, åter:og landtI mannen; men jag ville bara säga att då denna nattens oväder troligen gjort alla vägar ofarbara, torde det bli svårt för ett par herrar, sådana som ni, att komma fram till Briangon. Således, efter jag far åt den sidan, kunna vi göra sällskop med hvarandra och jag tror ej det vore så dumt för herrarne att ha med sig någon som kände de svåraste ställen i bergstrakten. Detta förslag tycktes i början alltför mycket ägna den äldre af ynglingarne; men i nästa