Aftonbladet – 28 juli 1846, sida 2

dessa optimat-tinkesätt. Men månne ej mera, än man tror eller kanske vill erkänna, ännu återstår af samma ande, af samma kastföreställningar i och för juridiken, eburu numera icke uteslutande hos adeln, utan hos det pbättre folket, då detta kommer i förhållande till det sämre? När vid våra domstolar de grymmaste, de mest menniskoförstörande och till brottet ofta i snart sagdt intet förhållande stående straff, utan all fråga, nästan utan all känsla, tillämpas då det gäl!er en person af det låga folket, som förbrutit siz; sker det deremot med allt möjligt undseende, om det angår en person af högre stånd. Domstolen söker då ej sältan alla utvägar, att ifrån barbariska straffbestämmelser komma till sådana, som föga nog kännas för den bemedlade; och detta går desto ättare för sig, som lagstiftningen ursprungligen sjelf ganska karakteristiskt i anseende till straffen så tillställt, att de slag: brott, hvilka, enigt sannolikheten, endast eller dock företrädasvis kunna komma att bagås af de fattige och lägre klasserna, blifvit be!agda rred de ohyggligaste straff; hvaremot de försee!ser, som kunde påräknas hos bättra folk, fingo jemförelsevis så linlriga, att mången saties i tillfälle gå temligen yskadd från saken. Hvad äro väl alla dessa otaliga s. k. försoningar medelst böter, för en serson af högre klass, då lagen deremot är så rikostig med det lätt klingande plichte med kroppen för hvar och en, som ej har råd til: lessa penningeböter, och således då måste undergå sönderpiskningseller svält-tortur. Månne alt detta ej vittnar om sjelfva Lagstiftningens natur (för att ej ens tala om den i medettiden härmed så godt som alldeles sammanhängande Lagskipningens)? Bevisar det icke, att denna lagstiftning, till hela sitt skräck-element, egentligen blott var gjord för de små i landet, om ej exklusivt, dock säkert öfvervägande; och om ej till lagens bokstaf, dock till dess mening. likasom till dess resultat i verkligbeten? Men am detta ej kan nekas, så torde det medsamma blifva begripligt nog, buruledes man med Geijer om en epok, då detta först systemsattes, kan yttra: att sjelfsvåldets tidehvarf för de stora blef lazstiftningens för de små. Vid Art. IV. Frågan är här om Goijers uttryck, att vid den tiden (omkring 1347) olkets (fordna) strider flyttat sig ett steg högre upp och föras emellan Jlagstiftarne sjelfva, hvilka, sedan de fört buset i höjden, störta hvarann utför murarner. Då hr F. mot dessa ord anmärkt, att emellan adel och prester, (lagstiftarne) på minst 200 år efter den tiden ingen så våldsam strid öreföll, att den skäligen kunde kallas ett deras störtande af hvarann utför murarne; så menar he B. (Frey, sid. 246) bärvid, att hr F. tagit Geijers uitryck på ett sätt, som icke af dem nödvändigt följer. Utan att hafva utgjort en undergiäfvande strid emellan adel och prester, såsom stånd (hvardera slaget för sig och emot det andra), fördes likväl ofta en bister kamp emellan politiska partier, påminner hr B., af hvilka hvart och ett i sina leder kunde räkna håde andliga och verldsliga vapendragare,. Detta år ovedersägligt; och oss synes oförgripligen, att sådant kan kallas ett sjelfva lagstiftarnes störtande af hvarandra. Att adel och prester lifligt, stundom ända till ytterlighet, deltogo i I dessa strider, vet hvar och en läsare af svenska medeltidens historia. Hr F. nekar det ej helIler, men bestrider att kampen egt rum ståndsvis. Nåväl: det söger också icke hr Geijer, åtminstore ej på detta ställe, hvarom frågan emellan brr F. och B. likväl just är. Men hr F. påstir att Geijer på andra ställen (i andra lerbeten) sagt någonting, som kan gifva anledTning till den förmodan, att han haft en slåndsIstrid i sigte, när han brukade tänka och skrifva om seklet vid 4347. Det är möjligt. Frågan är en tvist om påfvens skägg. Tyi hvilket all som helst, qvarstår ändock den sanning 0rubbad, hvarom i det tadlade stycket hos Geijer handlas, att nemligen lagstiftarklassen i landet arbetade på egen inbördes undergång, sedan den Igjort lagar för menigheten. Vid Art. Vv. ij ) Här förekommer ej ett ord, som rör hr B.; ehuru artikeln influtit i en afhandling, som benämnts svar på hr B:s recension. Eljest är inaehållet berömvärdt, såsom utgörande en af br FE. sjelf gjord rättelse, till en del, af hvad han i och för Gustaf Adolfs konungaförsäkran lagt Geijer till last, men nu erfarit att det ezentli j