Aftonbladet – 28 juli 1846, sida 2

till följe af hr B:s åberopade förklaring, att Lagerbring och Botin skolat vara ensidige mot svenska aristokratien, ett fel, hvarifrån Geijer fritagit dessa häfdatecknare. Härom hade hr F. skolat läsa Frey sid. 264, så hade han inhemiat beskaffenbeten af den omtalade stridigheten emellan hrr B. och G. Hvarföre har han omfarit detta? — På samma sätt går ban tillväga med den beryktade kronogodsförsäljningn under drottning Christinas förmyndare. Han anför sig väl sjelf hafva motsagt Geijer i denna fråga, men eger ej ett ord till svar på allt det faktiska hr B. (Frey, s. 252 och följ.) i det ämnet andragit till upplysning om rätta förbållandet, hvilket visar sig gå emot hr F. och vara för hr Geiier, så fort man vill se dennes uttryck till hufvudmeningen. — Sak samma gäller om 41634 års regeringsform,, och det öfriga i artikeln. Hr F. synes knappt hafva genomögnat alla de faktiska omständigheter, hr B. åt dessa håll framställt, enär han ej yttrar något derom. Vid Art. IUI. Hr F. talar här om det Geijerska uttrycket rörande Folkungatiden: sjelfsvåldets tidehvarf för de stora blir Jagstiftningens tidehvarf för folkety; hvilket han afvisar som en tom fras, enär lagstiftningen gällde både för de stora och små,. — Det är bärvid som hr B. (Frey, sid. 244 0. f.) sagt, att hr F. bade gjort sitt eget anseende en större tjenst, än han föreställer sig, om han underlåtit den anmärkningen; hvarefter hr B. anfört flera talande prof på den stora laglösbeten ibland magnaterne för denna tid, oaktadt de gifna lagarne. He F. upptager intet häraf till vederliggning, utan nöjer si med att ur åtskilliga källor (O!aus Petri, Ericus Olai, Stora Rimkrönikan o. fl) citera ett par allmänna uttryck om tidehvarfvets goda tillstånd. Hr F. kunde hafva påmint sig, hvad han ganska väl vet, att slika belåtenhetsfraser, uttalade i generell mening, kunna läsas ifrån och om hvilken historisk epok som helst, blott man gör sig besvär, att ur någon auktor uppleta dem. Mera bevisande äro tvifvelsutan då de speciella exempel och intyg hr B. framdragit. Hr F. åberopar väl skillnaden emellan lagstiftning och lagskipning, bvilkas olikhet brr G. och B. icke skolat vederbörligen hafva förstått eller erkänt, enör hvad hr B. anfört endast angår den sednare, Men hr F. måste besinna, att vid skildringen af en tid, då Lagstiftning och Lagskipning — dessa tvenne numera af hvarann i staten oberoende elementer — funnos tillsammans i en hand, blandade, och utan inbördes juridiska garantier, gör man historiskt bäst att icke åtskilja dem. Geijer syve: med ordet Lagstiftning, hafva gemensamt betecknat både det institutiva och exsecutiva ilagväg: hvilket väl möjligen kan vara något förvillande för den okunnige, men dock, för hvar och en som vill se till raeningen, säger saken ganska rent; enär man utan svårighet på sjelfva lagstiftningens beskaffenhet och straffbestämmelsernas art ser de stores afsigt vara, att all denna juridik hufvudsakligen, om ej uteslutande, skulle tillämpas på folket eller de små, och sålodes egentligen endast för dem vara till. Sjeliva det i och för Konungsligheten ännu här och der gällande begreppet om ofelbarhet och dess ståndpunkt pöfver lagen,, var ganska visst äfven Aristokratiens innersta tanke om sig sjel loch sin ståndpunkt i förhållande till folket lAnden af det hela i den garula lagkodifikationen jemte flere uttryckliga särskilda bestämmelser lintyga detta (såsom : territorialstadgar om brott grötre natur, då de begingos: af menigeinom adlig borgar m. m. d.). I afseende på det juridisk: J genomgick i allmänhet den grundtanken mag Inaterne, att de vil möjligen kunde vara brotts. llige inför konungarne. samt behöfva stånda till lrälta för ogerningar sins emellan inbördes; men latt de icke, åtminstone ej till samma grad. kunde kännas brottslige för hvad de hbegingr lemot det lägre folket. Anspråk på juridisk immunitet, lika väl som på en sådan i fråga om skattebördor, har alltid mer eller mindre medfö jt det högsta ståndet. Enskilda drag fia. Inas väl, då kraftfulle konungar eller nog sadelfasta domstolsmyndigbeter — utan anseende Irill person,, såsom det karakteristikt heter — läto lagarne gälla, äfven då de gingo emot er och annan högbärdig, till fördel för zemene, tnedrige, vanhördiges. Tid efter tid hafva och den stig:nde bildningen jemte den allt mäkti gare allmänna rättskänslan utplinat mycket 2