Aftonbladet – 28 juli 1846, sida 2

värde frälsare. Han sjelf kastade sig andäktigt på knä och tycktes genom en improviserad. bön uttrycka sin tacksamhet mot Försynen, som förlänat honom tillfälle att under denna: förfärliga afton vara tvenne af sina medmenniskor till nytta. Den äldre af de båda ynglingarne bugade sig helt vårdslöst för Christusbilden, dock, som det syntes mer för att göra sin värd till viljes, än af en inre, religiös känsla; men den andre förblef orörlig under några sekunder, häftade en stel blick på krucifixet och föll sedan på knä utmed munken, utbristande i strida tårar och sägande. med qväfd, af snyftvingar bruten röst: — Gud ville icke. Det är Gud, som strat far Oss. Hans kamrat fattade honom lifligt vid armen, reste honom upp och hviskade medbö fallande ton några ord ihans öra, hvarefter ha3 drog honom fram tll spiseln, i det han fortfor att till honom tala tröstens ord, dem ingen annan kunde höra. Den lilla ynslingen tycktes med mycken möda qväfva den dupa smärta, som så plötsligt utbrutit bos honom. Han lät, under det han uppgaf djupa suckar, föra sig till elden, hvarest de båda unga herrarne togo plats bredvid den okände bergsbon. Denna scen hade tilldragit sig på vida mindre tid än som fordras för att nedskrifva berättelsen derom. . De begge yn-lingarne, som Inu hade hemtat sig från. sin starka sinnesrörelse, kastade slutligen oroliga blickar omkring sig och den äldres ögon mötte bergsbons, hvilka nu voro fästade på honom.. Denna examen, som i sig sjelf var ingenting annat än följden af en naurlig nyfikenhet, var imedlertid icke i den uvge herres smak; ban rynkade ögonbrynen, såsom man brukar göra, då något misshazar en, hvarefter han vände sig till den barmhertige brodren, som nu slutat Isin bön och stod bakom. de unge männen,