Aftonbladet – 21 juli 1846, sida 3

utöfvande företrädesrättigheter som beviljats der i och för skyddet af deras handelsintressen och för afgörandet af tvister, alldeles liknande der som beviljats åt nederlagsköpmännenr och de handlande i stålvågen, och hvilka sedan blifvi! uppdragne åt residerande konsuler. De förs föranledda verkningarne af främmande täflar voro icke så berömvärda. Främlingarne blefvc för andra gången föremål för afund och förtal isynnerhet var detta händelsen med Lombarderze. De beskylldes för ocker och blefvc utdrifne ur landet. Hanseatiska köpmännen bibehöllo sig längre, men under Eduard VI förklarades äfven deras privilegium förverkadt, och en afgift af 20 procent lades på deras handelsvaror, så väl vid insom utförsel. Dessa slag sökte de afvända genom vedergällningsstadganden af tyska riksdagen, och de engelske handlande uteslötos från tyska handelsplatserna; mer Engelsmännen hade erhållit Hamburg till neder!agsplats och, understödde af den orivaliserade fabrikationen af deras kläden, erhållit fast fot på fasta landet. Bildandet af Ostersjökompaniet 4580 samt upphäfvandet af stålvågskompaniet år 43597, fulländade brittiska industriens seger och dess befrielse från frömmande träldom. Uader denna tid hade England gjort betydliga framsteg i rikedom och industri; dess främmande läromästare och hjelpbiträden hade blifvit mindre nödvändiga. Det hade blifvit starkt nog alt kunna gå allena och sparka undan den stega, på hvilken det uppstigit. Detta var väl äfven hufvudorsaken till återupplifvandet af den förra fiendtligheten mot främmande medtäflan, och vid detta tillfälle var det måhända gynnsamt för nationens utveckling. Främlingarnes utflyttning lemnade en öppning åt inhemska bolag; ibland hvilka det under namn af Merchant Adventlurers, blef ett af de ryktbaraste. Detta kompani fick uteslutande rätt till utförsel af engelska yllevaror till Nederländerna och Tyskland. Emot slutet af Jacob I:s regering uppgick antalet af des ledamöter till 4000. Det fanns äfven provincialbolag af Merchant Adventurers i Bristol och flere andra stora städer, som bade uteslutande rätt till handel på serskilda länder. Så t. ex. hade det i Exeter dylik rätt till handel på Frankrike. 4605 beviljades et ständigt privilegium för handeln på Levanten, som ännu finnes qvar för det så kallade Turkiska kompaniet. Stiraxt förut hade Ostindiska kompaniet blifvit privilegieradt, och år 1603 den 44 September syntes vid Downs deras första last från Ostindien, bestående af peppar, neglikor, kaliko och andra indiska manufakturer. Man bör härvid ihågkomma att under hela denna tid var all ting monopoliseradt. Knappast fanns det någon främmande stat, med hvilken rättigheten att handia icke var öfverlåten till någon viss handelsfirnaa. Den inrikes handeln bedrefs på samma sätt, ty nederlagsköpmännen, hade sin uteslutande rätt till handeln med alla de förnämsta inländska produkterna. Manufaktur-industrien blef på detta sätt hindrad och tvingad. Man kunde knappast nämna en enda artikel, hvilkens tillverkning och försäljning icke var föremål för ett monopol eller serskilda vilkorliga privilegier (patents). Dessas talrika beviljande hade vidare under Elisabeths regering blifvit öfverklagadt samt till en del afskaffadt, men de voro en alltför betydlig inkomst för kronan och embetsmännen, för att på en ging afskaffas, och de förnyades, afskaffades åter och förnyades än en gång under hennes efterträdare. Afven slöjd-industrien var fjettrad. London, Bristol, Norwich, Edinburgh, Preston, Coventry och andra städer hade svärmar af gillen, skråembeten, handels-korporationer, styrda efter serskilda Ordningar, som alla voro strängt uteslutande s. k. obehöriga, deltagare i deras handtverk och hemligheter. Detta tidsförhållande är högst eget och bildar en lika märkvärdig epok i arbetets historia, som landets öfversvämning af utländske handlande bildade i handelns. Dot föregående monopolet för främlingarne, åtföljdes af ett allmännare och ännu mera förtryckande monopol för infödingarne mot hvarandra. Vi hafva nu kommit till en tidpunkt, vid hvilken vi måste något stadna. Skyddseller merkantil-prineipen hade då förverkligat sin största praktiska triumf. Alla de produktiva klasserna inom menigheterna — handlande, manufakturister, handtverkare — voro förenade i fiendtliga fåvälden (oligarchier) öfver arbetet och kapitalerna, ämnade till uteslutande fördelar för hvarje serskild gren eller yrke på de öfrigas bekostnad, men i verkligheten medförande deras skada, hvar och en för sig, till deras allmänna förfåog. Vi skole nu se huru