Aftonbladet – 18 juli 1846, sida 2

han regeringen hafva egt makt nog att göra dem gällande? Vi inskränka oss till några exempel, som i detta hänseende torde finnas upplysande nog. Våldgästning blef redan 1985 vid strängt ansvar förbuden. Ansvaret skärptes sedermera — anstalterna tillresandes emottagning och förplägning förbättrades; men våldgästningen fortfor ännu i århundraden att af de mäktiga och deras skyddlingar ostraffad utöfvas. Det förböds 19285 också länsinnehafvare att lägga nya päålagor på sina län. I landskapslagarne intogs ett särskildt förbud emot, hästars förläggande till fodring hos bönderna. År 1403 höjdes ansvaret från länets förlust till lifsstraff. Men fyratiotre år derefter (1446) finnes våldet erkändt såsom laglig rätt. Landslagen af 1347 bjuder, att, då Konungen ville bygga sina hus eller Upsala öd, han egde af landskapen äska hjelp. Men den hjelpen skulle, för hvar gång den begärdes, bestämmas ef hvart landskaps ombud; och hvarken i den nu nämnda lagen, eller i någon annan, äldre eller samtida lag, eller i någon sednare, oss bekant, från fjortonde århundradet finnes spår af sländig dagsverksskyldighet för skatteallmogen, vare sig till Konungen eller den, ban gifvit län, och det stränga förbudet för länsinnehafvare, att å sina förläningar lägga ny lunga, slod qvar. Ej desto mindre begagnade de store sin ställning så, att det år 4403 kunde utgifvas för en nåd, att skatteböndernes dagsverken inskränktes till åtta om året. Slutligen kan rec. ej med fullkomlig tystnad förbigå den lärda förnämhet, hvarmed hr F. råder läsarne af hans brochurer att kasta en blick i 1347 års landslag. Rec. vill ej sätta i fråga, att ju br F. sjelf någongång i den nämnda lagen kastat en blick. Hvad han vet och hvad troligen också hr F. påminte sig, är, alt samma lag hvarken i original eller nysvensk öfversällning ännu finnes af trycket utgifven: att handskrifter deraf endast på få ställen, måhända blott i Lund och Upsals, finnas, och att dessa handskrifter för pluraliteten af hr F:s läsare, äfven om de finge deri kasta en blick, skulle vara tillslutna böcker. Några sider längre fram lemnar br B. upplyspingar rörande den beryktade kronogodsförsäljningen, som verkställdes af drottning Christinas förmyndare, och kring hvars natur en af förnämsta stridpunkternpa vänder sig. Hr B. yttrar sig: 8:0 Hr G. har kallat den af Christinas förmyndare verkställda kronogodsförsäljningen ett våldets verk. — F. säger uttrycket vara osannt och för bittert. F. fordrar bevis, ett i denna åtgärd något våld blifvit utöfvadt. Vi äro beredde att gå hr F. tillhanda med hvad kan begär. Hr G:s ord angå försäljning, ej endast af kronans domäner, utan ock af kronans räntor af skattebönderna. Men räntan af skattehemman kunde ej i något fall, utan våld, af kronan till enskild man öfverlåtas såsom privategendom, och detta från allt sådant öfverlåtande oskiljaktiga våld antog, vid de af Christinas förmyndere gjorda försäljningar, ännu förhatligare karakter än förut. Skattehemmanens skyldighet att till kronan erlägga skatt var af helt olika natur med den förbindelse, som, i följd af enskild öfverenskommelse, kan åligga et hemman att till enskild man utgöra en årlig afgäld. Befrielse från sistnämnda förbindelse kan endast vinnas på samma sätt, som befrielse ifrån andra privatförbindelser, d. ä. i allmänhet endast genom fritt samtycke af den berättigade. Skatteskyldigheten till staten är deremot begränsad af statens behof. Nedsättning af jordbrukets skatter var styrelsens pligt, så snart och i den mån statsbehofven medgåfve en sådan. Skattehemman utgjorde till kronan både under Gustaf Adolfs tid och under Christinas minderårighet flera så kallade räntor, nemligen först den s. k. årliga räntan och för det andra de ovissa räntorna. o Årliga räntan ansågs visserligen redan då för tiden i allmänhet såsom för evärdliga tider ätagen; men så länge kronan fortfor att för sig uppbära den, stod likväl hoppet qvar att i lyckligare financiella förbällanden äfven i denna ränta vinna någon lindring. Det fanns så mycket mer, som förmedling af särskilda hemman den tiden var så vanlig, att steget till en allmän förmedling ej kun12 förefalla särdeles stort. BDBeita hopp beröfvade man skattebonden på en gång, då man för alltid såsom enskild egendom bortsålde rättigheten till nämnda ränta af hans hemman. Rätta benämningen på ett sådant förfarande är våld, det må hafva blifvit användt af hvilken som helst. Och det användes både före och under Christinas minderårighet. Men detta våld, hafva vi redan sagt, antog, vid de försäljningar, som Caristinas förmyndare gjorde, en förhatlligare karakter. Denna ökade förhatlighet beror på två omständigheter: den ena, att man sökte till kort tid inskränka Drottningens i lag stadgade rätt att häfva köpen, och åsidosätta de af den store Gustaf Adolf, åtminstone stundom, gjorda förbehåll om en i vissa fall för kronsn inträdande särskild återköpsrätt: den andra, att ränteköparne nu försäkrades om lika-rätt till några ovissa räntor, som förut endast till årliga ijäntan blifvit dem försäkrad. Med den första af dessa omsiändigheter uppehålla vi oss icke för ögonhlicket vidare, än som fordras till den anmärkning, att man derigenom så mycket som möjligt afskar bonden möjligheten att, i följd af räntans återköpande till kronan, komma tillbaka i en ställning, der för honom fanns ett hopp, om än svagt och aflägset, att någon gång erhålla lindring i den en gång af kronan bortsålda räntan. ; Den andra af de uppgifaa omständigheterna for-! drar deremot, just på detta ställe, ett närmare skärskådende. : Det fanns den tiden, då den här åsyftade förändringen i köpevilkoren beslöts, tra Oovissa räntor ). Tvenne, nemligen byggningshjelpen ochl. calneterhjielpen,. kunde ej. utan uppenbar förtvd-l