Aftonbladet – 17 juli 1846, sida 3

Ibland blommor och träd sprang lilla Dschin. gis lekande omkring. Alanda hade i sin fan tasi föreställt sig, att den lil!a gossen skulle med förtjusning tro sig här vara åter försatt i sitt hemland. I stället skrattade hennes far åt den lille indianev, som utan all fantasi betraktade dessa praktblommor som bara småsaker, och kände sig ingenting mindre än hemma, då han sig ut genom glasväggarna, hvarigenom vintern med snökalla blickar tittade in. Fruotimmerna höllo med Alanda och förklarade, att den lilla purpurklädde mohren, sittande emellan tjuserskorna Alanda och Scraphine, föreställde en fullkomligt orientalisk tafla; och dertill kakadorans skrik, dufvornas kutter, cbampagnekorkarnes smällar, den rykande nektan framför bjeltarne vid det ridderliga Nimrods-bordet — allt vittnade obestridligt, att öfverjägmästaren framtrollat en herrligare fest än hela Indien sett sedan Aureng Zebs tid. Ofverjägmästaren, ehuru tagen på sin svaga sida, protesterade dock emot detta — på bekostnad af lilla Dschingis klena fantasi — öfverdrifna beröm, och kallade Gustaf till skiljedomare. Damerna hafva obestridligt rätt, förklarade Gustaf arti;t, i deras påstående hvad denna fet betriffar. Ty om Indien ock dagligen ser mera lysande fester, så har det dock aldrig haft nåson med så mångfaldiga, pikanta omvexlingar, å angenäm societ och så älskvärda skönheter. Men deremot i anseende till min lilla Dschinis inskrönkta fantasi måste jag motsäga danerna. Ty för att ban i ett orangeri skulle kunna drömma sig tillbaka bland sitt hemlands