Aftonbladet – 15 juli 1846, sida 2

hol, uppkommen derutaf, att vid ett nytt ångs bränneri hälften af alkoholn, genora redskapens felaktiga konstruktion, stannat vid afverkningen qvar i drapken och åstadkommit förgiftningen. Distriktläkaren i Bro och Håbo härader af Upsala län har uti den till kollegium afgifaa årsberättelsen anfört, hurusom uti hvarje torparstuga arsenik finnes till större eller mindre gvantitet, för att såsom ett för ögonblicket muntrande och matlusten ökande medel bibringas oxar, kor, får och svin, men framförallt hästar; att mången genom detta gift, i tid och otid användt, sett sina kreatur i grund förstörde, någon gång till och med inom få timmar dödade, hvarföre och då härtill kommer, att flere personer inom häradet ljutit döden genom den lätta tillgången på arsenik, men egandet och förvarandet af detta så begärliga och säljbara gilt icke kan genom de strängaste: författningar hindras, provincialäkaren hemställer, att en populär afhandling om arsenikens skadlighet såsom hästoch boskaps-medikament måtte blifva i Almanachan införd, emedan allmogens förlitande på Almanachans ofelbarhet ännu finnes till största delen qvar. Kollegium, som har en sorglig erfarenhet af det missbruk, som med arseniken bedrifves och derpå redan förut fästat K. M:ts uppmärksamhet, har för sin del nu endast i underd. yttrat, att arsenik-proeparater, enligt kunnige och skicklige veterinärläkares intyg, endast i vissa fall och under iakttagande af största försigtighet äro användbare såsom medikament, hufvudsakligen i skabbsjukdomar och i vatsot hos får; men deremot att arsenik såsom ett muntrande eller matlusten ökande medel alltid och utan undantag verkar högst skadligt och, äfven i liten dosis fortfarande brukadt, undergräfver djurens helsa och lif. Slutligen har kollegium anfört, att direktionen öfver Skara velterinärinrättning till kollegtum inkommit med berättelse jemte utdrag af journalerne öfver sjukskötseln derstädes, utvisande inrättningens verksamhet såsom praktisk anstalt under förlidna året, och hvarvid kollegium icke haft något att anmärka, äfvensom med uppgift, att examen blifvit anställd med 7 elever, som under året begagnat undervisningen vid veterinärskolan, vid hvilken examen eleverne ådagalagt nöjaktiga insigter. ARISTOKRATBEDOMANDET I FREY. I sista häftet af Frey förekommer, med underskriften B—LK, en recension af professor A. Fryxelis skrift om Aristokratfördömandet i Svenska historien jemte granskning af tvenne blad i professor Geijers trenne Föreläsringarp, så väl som af br Geijers Svar härpå, samt ytterligare af hr Fryxells Atersvar till br G., elter II häftet af Aristokratfördömandet. Denna recension har väckt uppmärksamhet, både för den vigtiga sak den vidrör, och i anledning af: förf:s namn. Aftonbladet har redan för sin del sagt hvad det tänker i sjelfva adelsfrågan; men gör sig nu en pligt af att äfven ur br B:s recension anföra hvad som i afseende på det faktiska emeilan hir G. och F. är vigtigast att ihågkomma. I inledningen lemnar hr B. en kort karakteristik öfver de författare, som hittills bearbetat våra häfder. Huan säger: två revolutioner, den religiösa i början af 46:de århundradet och den politiska i begynnelsen af det 48:de, har den pragmatiska behandlingen af Svenska Historien avt tacka för sin uppkomet och utbildning, Han omtalar nu Olaus Petri, Wilde, Lagerbring, af Botin och Hallenberg. Derpå kommer han till våra nu lefvande auktorer, Geijer, Strinnholm och Fryxell, och särskiljer dem på följande sätt: Så stod svenska historieskrifningen (d. v. s. efter Lagerbring, Botin och Huallenberg), när en ny epok deri framkallades af en ny politisk revolulion, den af är 4809. Denna epoks egentlige och ypperste representant är hr Getjer, som i Sverige först infört den historiska koxslen, med sitt snille öfver de aflägsnaste, som de närmaste tidehvarfven spridt ett förut okändt ljus, skingrat ensidigheter och fördomar af alla sleg, och, under skipande af opartisk rättvisa åt alla, som i Svenska historien gjort sig ett namn, första gången uppvist den inre nödvändighet, hvarmed Svenska folket bildat sig till hvad det nu är. Bredvid hr G. har hr Strinnholm i samma anda arbetat för samma mål. Och de, som ej känt sig kallado att följa hr G:s djerfva gång bland flydda århundradens minnen, hafva i hr S. funnit en lika ädel, lika tillförlitlig ledsagare, men som ej af sina följeslagare fordrat sådana ansträngningar, som det stundom kostar att följa hr G. Annu talrikare läsare, än desse författares skrifter funnit, hafva de berättelser ur Svenska historien förvärfvat sig, hvilka blifvit oss lemnade af hr Fryxell, en man, som i konsten att sammanknippa strödda drag till en lätt och underhållande läsning troligen inom Sverige ej har någon annam en man under ett kallt och lugnt utseende kunde likväl äga en lågande fantasi och ett