Aftonbladet – 15 juli 1846, sida 2

der. Seraphine deremot trodde, att hennes fa ville visa dem en liten lindansare eller någor slags märkvärdighet ifrån ett menageri, och hennes mor en god och passiv fru, beklagade det lilla svarta kräket, som utan hem måste irra verlden omkring långt ifrån sina bedröfvade föräldrar., Uader det Alanda icke kunde finna nog ord för sin förtjusning öfver gossens underbara skönhet, hans liksom svart atlas skimrande och fina hy, hans silkesmjuka lockar, hans lilla som granater blomstrande mun med snöhvita tänder, cch, framför allt, hans stora svarta ögon, hvilka blixtrade som tindrande gnistor — kunde Serapbine icke begripa hur det var möjligt ati förmå sig, som Alanda, att kyssa en svart negerunge. Men Dschingis uppförde sig emot all förmodan särdeles snällt: han var glad och otvungen, och pladdrade art:gt och lifligt, som om han hade varit eget barn i huset. Det dröjde icke länge, innan Alanda kallade in gamla Amu för att bjelpa henne förstå de många hindostanska ord, hvarmed gossen beskref silt soliga hemlands guldstrålande tempel, fulla af braminer och bajaderer, samt den långa resan, som han gjort med sin fosterfar. Amu bjelpte honom troget att skildra med orientalisk fantasi sin herres underbara tapperhet och utomordentliga ädelmod. Alanda log åt denna öfverdrift och menade i tysthet, alt alla dessa egenskaper fördunklades af Gustafs omittliga stolthet och fåfänga egenkärlek. Men då om aftonen Dschingis återvände hem, följde Alandas tankar med det älskvärda barret, och suckande måste hon tillstå för sig, att