Aftonbladet – 13 juli 1846, sida 3

-Ipå latin at den frigifnes begångna förbrytelse: Jåsyftar att göra hans återinträde i sambället lät ,Jtare, utan att för vederbörande presterskep och domstolar undanhålla de för dem behöfliga upp TI gifter. Sedan flere års tid tillbaka hade detta sät latt tillvägsgå varit iaktiaget för från Carlsbors I frigifne pionierer och kronosrbetskarlar, enligt upp I gift, på grund af då varande inspektören för pio nier-korpsen, framlidne generallöjtnanten m. m I Franc Sparre. Förfrågan hade sedermera från en. J dära kronoarbets-kompanier inkommit om det vic dem vore tillåtet att på samma sätt förfara, och I fängvårdsstyrelsen, som ansåge att likhet i detta såsom i andra afseenden borde i möjligaste måtto emellan kronoarbets-korpsens serskilde fördelninger åstadkommas, trodde sig böra hänskjuta frågan vil! Kongl. Mej:ts någiga afgörande. Det vore en känd sak, att ett stort hinder för den frigifnes qvarblifvande på sedlighetens väg låge deri, att han vid hvarje steg funne sig brännmärkt af fordna bestraffningar, och fångvårdsstyrelsen vågade der. före underd. tillstyrka, att den mildring i detta afseende, som vid Carlsborg funnes införd, målte få allmänt vidtagas. Kansliledamoten hr Cederschiöld motiverade sin mening på följande sätt: Ehuru jag visserligen anser det vara en af fångvårdsstyrelsens vigtigaste pligter att, i hvad på styre!sen ankommer, söka undanrödja de svårigheter, som möta för den frigifne fången att kunna qvarblifva på sedlighetens väg, måste jag dock, i strid emot det af Kongl. styrelsen i berörde afse ende framställda förslag, tillstyrka, att det må blifva predikantens å!iggande, att uti prestattest som för frigifven fånge utfärdas, på Svenska språket utsätta de förbrytelser, för hvilka fången un: dergått judicisl bestraffning. Denna min ifrån Kongl. styrelsens och flere filantropers åsigt skiljaktiga mening är grundad på den öfvertygelse jag eger och som jsg, efter ett noggrannt öfvervägsnde af förhållandet, ej kunnat frångå, att den af Kongl. styrelsen föreslagna åtgärden ej allenast skulle komma att motverka det dermed åsyftsde ändamål, utan äfven i verkställigheten innefatta et försök att gynna brottslingen på den redlige samhällsmedlemmens bekostnad. Efter mitt omdöme, kan själasörjaren aldrig !yckas att på sedlighetens väg återföra den i brottets irrgångar förvillade med mindgre, än att hos denne uppväckes en oskrymtad kärlek för sanningen samt afsky för sveket och lögnen. Men om nu brottslingen, som under vistandet i fängelset uppmärksamt lyssnat till själasörjarens ständigt upprepade allvarliga uppmaningar att öfvergifva lögnens och derefter endast följa sanningens väg, vid sfgången ifrån fängelset tilldelades en attest, hvaruti samme själasörjare, medelst fördöljande af cen frigifne ångers förut begångna förbrytelser, lemnade horom en tyst uppmaning att, i strid emot senningen, förneka sina brott för en blifvande husbonde, så skulle utan tvifvel den gola verkan af själasärjarens förut meddelade lärdomar och förmaningar med ens omintetgöras, och dresse af den frivifne betraktas endast såsom en hycklares torra och betydelselösa fraser. För säkert torde kunna antagss, att en af de första frågor, som till den frigifne fången fremställes af den, i hvars tjenst inträde sökes, har afseende på beskaffenheten af de brott, som varit orsaken till fångenskapen. Vid b-svarandet af denna fråga her den frigite valet emellan, att antincen troget följa de under fångenskapen af själasörjaren crhållae. uppmaningar, att aldrig afvika ifrån sanningens väg, celler ock att, med hemtadt stöd af den tysta uppmaning. som ssmme själasörjare, medelst brottets fördöljsnde i prestattesten, dertill lemnat, afgifva en emot sanningen stridande berätte!se om sina förbrytelser. I förra fallet skule brottens fördöljande i prestattesten icke ens medföra någon skenbar fördel för dn frigifne. I det sednare åter bade denne, genom sitt svekfulla förfarande emot den nya husbonden, redan öfvergifvit redlighetens väg; och då brotiet, såsom lögnens trogna bundsförvandt, oftast träder tätt i dess fotspår. så kunde man vera förvissad, att flertalet af de frigifna fångarne snart sku!le vara att till fängelserne återförvänta. Dessutom skulle den isyftale fördelen af brottens fördöljande uti presibetygen endast kunna komma de gröfsta brottslingarne till godo, men en bestämd olägenhet deremot, genom detta förd5ljande til!skyndas de mindre förbrytarne, enär tillförlitligheten af desses uppgift om sine hrotts lindriga beskaffenhet alltid kunde vara tvifvel underkastad, då sanningen deraf icke af prestatlesten bestyrktes. Jemte det jag således af nu anförde skäl anser det för den frigifne fångens qvarblifvande på sedlighetens väg vara angeläget, att de förut begångne brotten på modersmålet utsättas uti den prestittest, som vid friginingen ifrån fängelset erhälles.. ror jag tillikadet vara nödigt att själasörjaren,), åvidt sådant med sanningen låter sig förena, söser att undanrödja den af de begångna förbrytel-!. erne föranledda fruktan för beröring med den frisifne fängen; och bör det derföre efter min åsigt! emväl vara själasörjarers åliggande, att uti prestttesten ej allenast meddela upplysning angående le mildrande omständigheter, under hvilka broten, en! g handlingarnes innehåll, blifvit begå re, utar äfsen tillkäcnagifva i hvad mån den frisifne fången genom en sann ånger och ett pålit-: igt förhållande i öfrigt kan anses hafva lemnatli n mer eller mindre tillförlitlig borgen för fortgå-i f f s