Aftonbladet – 13 juli 1846, sida 3

nn SNEKEREERENEESINEEEEEE centriska frsser, tänkte hon att just i dag lys: för hela sällskapet och synnerligast för Alanda som hon förklarade vara emancipationens rätts pelare. Med vänlighet afbörde benne Alanda, men ett fint, sarkastiskt leende förskönade härvid hennes behagliga mun. Liflgt instämmande i Serapbinas ton, försäkrade hon att med all sin makt ville hon deltaga i frihetsstriden och vingenting frukta, icke en gång föraktet, ty det qvinliga sinnet måste manligt emancpera sigp. Ja, vi måste våga det högsta för vårt oberoende,, återlog detlamerande Seraphine; pty detta ör det enda medlet till den svaga, fängslade qvinnans sjelfständighet cc frihet. Vid denna tanka slår milt hjerta så lätt, så gladt, liksom naturen efter åskvåder ånyo ler, upp friskad och lifvad af blomsterdoft och fågelsång. Men se! se der kommer han,, fortfor hon med värpa, det är en verkligt skön man, till och med större till figuren än min pappa., Alsndas Iifliga ögon hade redan blifvit honom varse, och äfven henne förvånade hans höga gestalt. På morgonen, då hon ifrån kuskbocken såg bonom till häst, hade han förefa!lit benne af medelmåttig växt; men nu öfverraskades hon af bans höga Achilles-figur, hens enkla, ädla håll ning och hans smakfulla, elezanta klädsel. Dock vid minnet af hans nästan föraktliga uppförande emot henne, uppsteg en känsla af ovilja i hennes upproriska bjerts. Med liknöjdhet svarade hon Seraphine: pSkön — tycker du! Mg förefaller detta bruna, markerade ansigte, med ljusb!åa ögon under Jjusgula lockar, nästan liksom komiskt allvarsam!. Han är visst en af qvinnokönets farligaste tyranner. Emot honom