Aftonbladet – 7 juli 1846, sida 2

REA nr 4888 EES MEK nenniskobjertat och menniskolynnet, förefaller Don Diegos bryderi 0s3 ganska naturligt. Sedan han numera icke var uppehållen af sin vredes energi, sedan han icke mera var liksom besatt af denna brinnande och fixa ide, hvliken så länge hållit sin bindel för hans sjäils ögon, såg han med sansade sinnen hela fasan och 0orättvisan af sitt uppförande. I lifvets dramatiska kriser måste handlingen omedelbarligen följa på det våldsamt fattade beslutet. Om hjeltarne i alla dessa borgerliga sorgespel, hvarom berättelsen har slagit oss med fasa, hade bidat tilldess att eftertanken hunnit afkyla deras blod och deras hbjertan, för att sedan begå sina blodiga excesser, så skulle de ha synts oss enfaldiga eller afskyvärda. Den hämnd, som slår långt efteråt, är löjlig. Detta fann Don Diego. Den ström af sarkasmer, hvarmed han öfversköljt den arma qvinnan, hade redan stillat honom. Dessutom hade Genoveva med sin kristliga undergifvenhet höjt sig vida öfver honom, hennes domare, och vidare öfver hans gemena hämnd. Hon hade icke, i medvetandet af sin oskuld, gjort sig upprorisk; hon hade ieke tvistat med honom om hedern af hans triumf; hon hade afbört hans anklagelse och fogat sig derefter som en slafvinna. Hon tillstod — icke att bon felat — men sin rena, obrottsliga, eviga kärlek till den unge mannen och fann billigt alt hon skulle straffas, derföre att en misstanke hvilade på henne. Hela denna storm af böner eller af hotelser, hvarpå han hade beredt sig, för att kunna riktigt bålla hufvudet upprätt, uteblef helt och hållet. Det var hon, som förlät,