Aftonbladet – 7 juli 1846, sida 2

DEN NYA ORDNINGSSTADGAN FÖR BOKTRYCKERISOCIETETEN. Svenska Minerva har med nöje återkommit till ordande om denna stadga, för att få visa sin stora Jliberalitet, hvilken vi önske mitte fortfara. Uti de ömaste uttryck föreställes det, att, i följd af denna stadga, arbetaren ej får blifva boktrycksre derföre att han lärt yrket; men den, som ej kan sätta en rad eller sftrycka en sida, får blifva det, blott han kan skaffa sig ett tryckeri; att den förre, som borde blifva sjulfständig, derföre att han kan någonting, blir i evighet arm och beroende, emedan han sa2knar kontanter eller kredit. Han har af naturen fått lättfaltlighet och goda böjelser, han sättes vid 11 å 42 års å!der till en boktryckare, plaseras vid kasten, blir en skicklig sättare och kan redan vid 44 år, måhända förr, sätta ett ark felfritt och läsa ett otydligt manuskript. Men, — och nu komma en hel bop mer, som visa, att allt detta är omöjligt i följd af den nya skråordningen. Ehuru litet det kan löna för Minervas egen räkning, att tvista med benne, så hafve vi dock citerat detta lilla stycke, emedan det utgör ett fullständigt bevis rå, buru litet bom antingen begriper sjelfva saken, eller ock huru angelägen hon är att vanställa den. Redan för några dsgar sedan, då samma ämne var å bane, yttrade vi den tankan, att en sådan ordningsstadga som den ifrågavarande kan anses så i någon motsägelse med friheten för hvem som helst att anlägga boktryckeri. Så till vida kunne vi således vara ense; men det märkvärdiga ligger i den slutsats, som Minerva å konsorter velat göra. Det är nemlizen en klar följd af de premisser, som vi bär citerat från Minerva, att om det får antagas, att en gosse redan vid 44 år kan vara en skicklig sätltare, och då genast finge utskrifvas, så skulle snart uppstå ett sådant öfverflöd på konstförvandter, att patronerne kunde preja ned arbetslönen för desse efter sitt godtycke, till nära nog likhet med hvad en gosse nu erhåller. Det är också något som alla veta, hvilka deltagit i den nya stadgans stiftande, att föreskriften om läroårens längd skett för konstförvandternes skull, ej för patronernes, och att det deremot var till lärlingarnas skydd emot ett alltför långt lärotvång, som det föreskrefs, att barn under en viss ålder ej böra inskrifvas, för att ej vara bnadne vid yrket, innan de veta sig hafva bestämd håg derför. Hvad åter angår det beklagansvärda förhållandet, att kunnige arbetare utan kredit oeh penningar ej kunna erhålla egna boktryckerier, så är detsamma förhållandet med hvarje näring, som fordrar dyra materialer, hvilket dock ej hindrar, att i närvarande stund äfven i bufvudstaden, om man undantager tidningsofficinerna, som drifvas specielt för en viss tidnings skull, flertalet af boktryckeripatronerne består af dem som sjelfve lärt och arbetat i yrket. Vi skulle stanna här, så mycket hellre som det i allt fall är öfverflödigt att orda mycket ER 1 psie——A esmmgsmteen