Aftonbladet – 7 juli 1846, sida 2

godas natur och kännedomen om det eviga och oförgängliga i tanke och handling, och den högre formen för ett sådant sedligt och andligt Lif i dess reflekterade afbildning är just dem sköna konsten, som ställer framför ögonen, liksom i en ideell verklighet, hurudan menniskoverlden varit, är oc borde vara. Vi tro derföre, att det vore mest öfverensstämmande med sakens natur att söka återföra samhället till dessa enkla, förnuftsnödvändiga former, innan man allvarligt arbetar på någon ståndscirkulation, som svårligen kan äga rum förr än staten hunnit ett högre utvecklingsstadium. Likväl äro ett sådant sträfvande och tanken derpå högst aktningsvärda, och stora verkningar hafva ofta uppkommit ur små och spridda bemödanden, som slutligen förenade hafva sammanväxt till en stor kraft, som haft makt att försätta berg, såsom man säger, och tillvägabringa de aldrastörsta hvälfningar. I den moraliska verlden kan också det man med lätthet härleder såsom en verkan af en föregående orsak, konstituera sig till grund för ett alldeles nytt föreställningssätt om förhållandet mellan medborg:re och således småningom verka det, som det sjelft förutsätter. Om man t. ex. tänker sig menniskokärlekensåsom den andliga frihetens och den sanna upplysningens ädlaste frukt; så måste man likväl föreställa sig samma menniskokärlek såsom det ledande begreppet och själen i all verksamhet för uppnåendet af mensklighetens högsta mål, och man måste derföre antaga det goda och sanna såsom verkande och begrundande sig sjelf i en oändlig vexling och mångfald af former. Ån visar det sig såsom könsla, än framträder det såsom begrepp, som utvecklar sig i en hel series af handlingar och alstrar lycka och trefnad i samhället, och dessa följder väcka åter i sin ordning tankekraften till en renare och allsidigare verksamhet, söm medför allt större resultater. Detta är andeverldens stora cirkulation, och våra närvarande ståndsinrättningar äro sjelfva bildade ursprungligen genom en reflexion, som naturnödvändigt uppstod ur omständigheternas tvingande kraf, men som sedermera visat sig ensidigt och falskt hafva uppfattat statens väsende och bestämmelse. Nu arbeta vi alla på en återgång till eit bättre och på en upplösningsprocess, som tillika skall bli en fastare återförening af samhällets elementer. Hos oss med vårt fria och sjelfegande bondestånd blir troligen ståndscirkulationen mindre svår att genomdrifva och tillvägabringa, än anrorstädes; ty den egentliga skillnaden emellan en ofrälse herreman och en bonde består blott uti en liten formell olikhet i bildning, och denna kan snart genom en bättre organiserad folkuppfostran bringas till mera likbet och allmän öfverensstämmelse. Större delen af våra så kallade ståndspersoner på landet vet icke stort mera, än bonden. De kläda sig litet annorlunda, det är sannt; ega litet bättre umgängesvett och ha dessutom i minnet en viss ungdomslexa qvar, som består i några historiska notiser om hvarjehanda och möjligen några orediga och dunkla grammatiska begrepp och en ytlig gloskunskap, som utgöra ett slags blanksmörja eller fernissa i den dagliga konversationen — se, det är oftast alltihop, utom de borgerliga pretentionerna, gudbevars, som äro nära nog lika förnäma, som de adliga, och gerna se så kalladt sämre folk öfver 2xeln. Men när våra bönder komma till riksdagarna, så hafva vi hört, huru de kunna, äfven på sin närvarande ståndpunkt, göra skäl för sig i statssaker; äfvensom vi hafva sett, att många af de oadliga herrarne rätt gerna, så länge riksmötet räcker, vilja höra till ståndet och dela dess inflytelse oeh ära, utan afseende på sina förra herrskapsanor och sina finare och mera belefvade sällskapsvanor. Första steget till beredandet af ståndscirkulationen i vårt land är derföre i vår tanke införandet -af allmänna val, i stället för stånds-representationen, och upphörandet af politiska företrädesrättigheter. När nationen vant sig att ur jemnlikhetens och billighetens synpunkt betrakta de politiska rättigheterna, så skall den snart lära sig se de medborgerliga och de privata ur samma rättsgrund.. Ett annat lika vigtigt steg är en, så vidt möjligt är, fri näringsförfattning; ty när arbetet blir fritt, så blir det cekså på samma gång äradt oeh hedradt; och det blir ej mera skam att sy en rock och göra en sko, än att spinna bomul ceh sy en skjorta, hvilket äfven våra bättre fruntimmer icke bygas för att göra. Ja, det var en tid på modet, att till och med damerna gjorde skor — visserligen blott åt sig sjelfva3 men det var doek ett skomakare-arbete, som de fullgjorde med all den elegans, man kunde vänta af deres konsterfarna händer. Man såg