Aftonbladet – 7 juli 1846, sida 2

Utan att vara ett missfoster af grofbet, kunde han ej lingre förolåmpa sin unga hustru med ord, hvilka numera ej vore annat än plumpa och intet sägande utrop. Derefter började Don Diego känna medlidande med den armas öde. Nu, sedan det stod mindre klart för hans inre blick hvarföre han kring den bekiagansvärda qvinnans kropp sjelf lindat hennes svepning, började han plötsligt att ursinnigt ångra, det han var orsaken till henne3 död. I Hkhet med dessa olycklige, af skendöden petrificerade menniskor, hvilka, inneslutna i likkistap, höra dödsböner lisas öfver sg, höra be. grafningsklockorna ringa och slutligen förnimma huru de tre mullskoflarne kastas på kistan, utan att de förmå upplyfta sina stelnade armar, för att ens skrapa på locket af denna olycksaligs låda — i samma sinnesförfattning befann sit nu öfverdomaren, i det han fåfängt önskade strida mot det obevekliga öde, han sjelf bade framkallat. Hela hans förflutaa lefnad fram. ställde sig för hans minne i en strålande dager och denne man, som ej mer hade någon fram. tid, som hade Kejdat sina dagars lopp, liksom man stannar visaren på ett ur, kände tårar darr: i kanten af sina ögonlock, vid tanken på si många sköna stunder, dem han låtit förflyta utan att njuta deraf, och som nu aldrig skull återkomma. Han förflyttade sig i tanken tillbaka på sir domarestoly der han. med en enda blick utle tade de brottslige och sedan skyndsamt skic kade dem bort: för att afrättas, allt under de han lade-vecken i ordning på sin bruna drägt