Aftonbladet – 7 juli 1846, sida 2

eller språkade om likgiltiga saker med någon af rådsherrarne. Ljufva och lugna yrke, som icke ålade honom att uttala mer än ett ord i sender, såsom: förhör, brännmärke, spö, galge eller halshuggning. Enkla och harmoniska ord, som kunde flyta från hans läppar under ett tanklöst småleende! Ty det var ju icke han, den ädle Meneses, som måste gunga sig på den hängdes ax!ar, som fyrdelade dens lemmar, hvilken blifvit dömd till hjulet, som såg menniskokött ryka under det rödglödgade jernet, som såg sin vackra drägt bestänkas af blod, eller som gaf bugget med bilan. Domaren förser med göromål — bödeln förrättar dem. Och dessa gudomliga aftnar, då han, Diego, betraktat huru nattens skuggor långsamt sänkte sig öfver himlen, der stjernorna började tändas; då ban, mild vaggad i en båt, sakta framgled öfver Guadalquivirs spegelklara yta, betraktade de snöhvita seglen, hvilka sväfvade öfver hans bufvud såsom fridflägtande andevingar! Då höll han Genovevas hand i sin; då fästade han sin blick på den unga qvinnans tankfulla småleende, — och nu — nu låg hon och dog för hans fötter, dog genom hans åtgärd, utan ord, utan klagan, utan något rop, utan en enda förtviflans åtbörd. Han skulle ha kunnat tro henne vara insomnad, om icke den konvulsiviska frossa varit, hvaraf han såg hela bennes krepp skakas. Hastigt kände Don Diego sig sjelf förlamad af en blytung dvala. Han ville ännu en gång skåda Guada!quivir och solen, som deruti gick att släcka sina strålar, hvarföre han nu släpade sig till balkongens ingång. :