Aftonbladet – 4 juli 1846, sida 2

göres någon anmärkning mot en aktad och talangfull sakförare, som man der någon gång, ehuru högst sällsynt, kan få se, torde ej behöfva sägas) dels vidare afskedade militärer, afsigkomne borgare och handtverkare, fabrikörer, källarmästare, Skräddare, hattmakare, förre handlande och bhandelsbokhållare, förutan rättens egna Vaktmästare och betjente; ja, en kontorist eiler handel!sbetjent, som för oredlighet blifvit körd ur sin herres tjenst, blir der anmärkningsfritt antagen såsom sakförare, Det pästås äfven hafva gått så iångt att ett för: sin processgirighet bekant fruntimmer. fått vid enaf kämnersrättens afdelnivgar uppträda såsom fullmäktig, hvilket dock är högst olegligt, enär det i anförde lagrum står män, och således qvinnor ej kunna komma i fråga. Det rätta vore väl, att bortvisa sådane fullmäktige, och lemos parten rådrum att skaffa sig enaf bättre egenskaper, hvilketförfarande ganska väl kunde förenas med den omsorg om den fattiges rätt, som mån ofta funnit utmärka sistnämnde domstol; Men at så låta omgifva sig af.en mängd försupne och försjunkne: menniskor, då det icke behöfves, bar troligen blifvit orsaken, att rättegångstillfällena der mistat den högtidlighet, hvilken man merendels äcnu finner. desamme på landsbygden äga, der allmogen går till sitt ting, isina högtidskläder, liksom till sin kyrka. På landet finner man någon gång, att en domare, af omsorg för domstolens anseende, afvisar en advokat, hvars blotta närvaro tyckes liksom förnärma detsamma, men detta har, åtminstone på sednare tider, icke å förstnämnde ställe hörts af. Hvad nytta dylike sakförer? göra, kan men ej inse — de endast fylla domstolens protokoller med chikanoch rabulism, de förstöra, snarare än bjelpa, den faltiges sak. Så t. ex. händer ofta, såsom vederbörande aktuarier kunna nogsamt intyga, då en dylik hjelpare skrifvit en inlaga åten tjenare, som skall bevaka en fordran i sin husbondes konkurs, glömmer han att yrka förmånsrätt, hvarigenom tjenaren går miste om sin rätt, och måste dela mark om mark med öfriga fordringsigare af sämre rätt — alla andra exempel att föriiga. Icke helier fås de för godt köp — de äro vida dyrare än den lärde och bildade advokaten, ty äe känna ingen norm för sina arfvoden, de u.suga ofta den fattige, genom att plocka från honom då och då, allt hvad han kan med orbete och möda samla, och först, då de se omöjligt att få något mera, nöja de sig med en sup bränvin, hvaraf de fått namnet: bränrvinsadvokatern. Att de dessutom skadligt inverka på folkets morel, är paturligi, genom att inlära en hop knep cch oredl!ighat. Således har ett motsatt förhållande uppstått mot hvad lagstiftaren, enligt ofvan anförde motiv, äsyftat, nemligen att konster komma att ega ruw, istället för enfaldigheten, hvilket alltså icke kan bli omindre skadligt, utan högst vådligt för det sedliga tillståndet. Detta hafva Rikets Ständer tidigt och flera gånger insett. En kongl. förordning åf den 10 Mars 1749 stadgade: Ej skall någon tillåtas: advocera, som icke kan från akademien förete vederbörligt vittnesbörd, att han äger tillräcklig insigt i lagfarenheten; en annan af den 9 Mars 1750: förskref ytterligare, att detra vittnesbörd bör ock innehålla, huru den, som det meddelas, i lefvernet förhållit sig vid skademien; det rörande ordningen vid domstolar så vigtiga kongl. brefyet af den 97 Maj 1801 gaf åt citerade 28 uti ifrågavarande: kapitel och balk följande förklaring: Med undantag af de händelser denna serskiidt utstakar, må ej någon, utom kronobetjent ä landet,. som icke uppbörd äger, samt landsoch s!adsfiskaler, låta bruka sig till fullmäktig, som cj, efter fullgjordeakademiska specimina, af rätten, der saken drifves, lof dertill fått, hvarvid i synnerhet på redlighet i tänkesätt och förhållande bör göras afseende; och som den ej kan för skicklig och förståndig fulmäktig anses, hvilken emot hvad legen i 44 kap. 5, 7 och 8 SS denna balk uttryckeiigen förbjuder, i sine skrifter inblaändar hvad till saken ej rätteligen hörer, på ett orcedigt och oförståndigt sätt sin hufvudmans talan utförer, brukar vanvördeliga ord och äthäfvor emot domere eiler parter, och. talar eller skrifver det han vet ej sannt vara, så bör, då någon fullmäktig dermed beträdes, han, utom böter efter !2gens stadgande iccssa fall, jemväl anses ovärdig att vidare såsom fullmäktig i rättegångsmål nyttjas., — Anförde författningar blefvodock, tyvärr, föga efterlefde — och i anledning deraf ati åtskillige domare, med hamtadt stöd af nämnde kongl. bref, ansedt endast deri omnämnde personer berättigade att föra andras talan så förklarades i en kongl. förklaring af den 8 September 1829, alt gexom samma kongl. bref någon ändring uti denna icke blifvit gjord, utan att det således icke är någon b taget ut: til fullmäktig bruka sin skyldeman, eller dcr i hans tjenst är, eller kan eljest hafver förirocende till, utan att andra vilkor dervid äro fästade, ön alt ombuden skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förstånd ge män, och alt ingen till fullmäktigskap må allmänneligen brukas, som ef rätten. der saken drifves ej godkänd är och lof dertill fått. Denna. förklaring har säledes, Gud vet af hvad motiver; och som vi sett, till ingen båtnad upphäft föregående ändamålsenliga och välmenande: författningar, samt återställt alli på samma punkt som i 1734: års lag.