Aftonbladet – 4 juli 1846, sida 2

Don Pedro, hans kamrat och de fyra väpnarne grepo då sjelfva verket an och båten Jösgjordes inom ett ögonblick. Alla landstego, tillska med konungen, hvilken trodde sig i skymningen se en hvit gestalt sakta framglida mellan citronträden. Piötsligt vurseblef han en häger, stående orörlig på ena foten och med långsträckt hals och på ända stående fjädrar räcka sin långa väbb ned till vattenbrynet, för att i denna naturliga snara fånga någon oförsigtig guldfisk. Men i detsamma slingrade sig ringarne af en sjöorms kalla och slippriga kropp med raseri omkring den arma hägern och han nedföll, qväfd och tillintetgjord, under det giftiga ro:djurets kramningar. Just i detta ögonblick närmade båten sig till stranden. Doa Pedro försjönk uti ett grubbel, som han icke kunde vänja sig ifrån, då han befann sig midt för don Meneses boning. Men der var honom en besynnerlig öfverraskning beredd. Husets port hade försvunnit; den var igenmurad. Don Pedro uppgaf icke något rop af fasa. Han begrep gauska väl att den lätthet, hvarmed han kommit upp på ön, dolde någon förfärlig hemlighet. Och långt ifrån att draga sig tillbaka för den hotande olyckan, förutsåg han den, eburu oredigt, och sade med sträf och afmätt röst till sina följeslagare: — Don Diegos hand har varit här. — Mod, mina Månspöken! Vi måste bevisa öfverdomarn att vi ha längre armar än han, i fråga pt bämd, och att viicke rygga tillbaka för Då sot hinder. Just som han sade dessa ord, hördes ett rysigt skri fån det inre al huset och en qvinna störtade ut på balkongen, likblek, halftokig, ursinnig af smärta... Hennes gula, aftärda tänder hakade sig fast vid ledståogen; redan var hon