Aftonbladet – 4 juli 1846, sida 2

låtit, att man hafver brukat Advokater och Procuratorer, utan hvar och en hafve framställt sin Saak för Rätta thet bäste han hafver kunnat. Likväl efter 0. ta h:nder, at then som en godh Saak hafver, icke kan så framföra som thet sig bör. och i så motto igenom sitt ogrundade och obetänckte framstäliande förderfvar och förvärrar sin egen Saak. Icke heller kunna Domarne på sådant sält nogsampt blifva underviste och underrättade om Saksens omständigheter, så att the kunna dömma efter besta kunnist, som Laghboken säger, utan nödgas följa gissningar och tkel som ovist är, och fösjer så efter en vrångvis och ogrundat Berättelse, en vrångvis och ogrundat Dom. Derföre skal härmedh vara Käranderom och Svarandenom efterlåtit, at så framt the sjelfve icke wete eller kunna framföra theras Saak och Arender för Rätlen, thet the måge förskeffa sig andra, som thet på theras vägnar göra kunnan, etc. — — Om de egenskaper en sakförsre borde ega, nämner vä! icke denna författning, men af formuläret för den ed. som domhafvande i vissa fall kunde affordra ullmägtige, synes att man derutinnan troligen icke var eftergifven. Vår nuvarande el!er 1734 års lag säger i XV:de ksp. 2 S Rättegångsbalken: The, som för andra måge tala och svara, skola vara oberychtade, ärlige, redelige och förståndige män. 1 stallet för ordet förslåndige, hede i lagkommissionens förslag stått lagfarne, ett ord som kan innefatta ganska v dsträckta enspråk, och som Rikets dåvarande Ständer lät gå ut, under påstående, att det målte vara tillåtet vid domstolsarne bruka sina vänosrr eller dem man hsfver förtroende till, för fullmäktiga och härutinnan ej vara bunden till advosater, på det desse ej måge likasom formera ett krå och blifva allt för dyrlegde; varandes dessatom vid de första instantierna enfaldigheten allvid mindre skadlig. än konster !), Uttrycket förståndig förutsätter väl att fullmäktigen skall vara en sådan person, om hvilken man kan förmoda, stl han eger någorlunda egen förmåga att bedöma huru saken skall behandlas, men är ej detsamma som lagkunnig. Lagstiftaren, som ej föreskrifvit nåsot-prof af Isgkunoskap för att få föra andras talan nför rätta, her således velat förebygga det förhål:ande, gom eger rum i andra länder, der masszn, oftast även i de enklaste fall okunnig om sinrätt, nåsteständigt ligga i händerna på advokater; han har velat göra aen al!männa kännedomen af lagen sill en folkets egendom och hear äfven derui lyckats, ty den svenska allmogen snlitar i allmänhet vid de första instantierna sä!llsn ag4vokaten; — ja. man kan säga, att då den svenske bonden skaffar sig en sakförare, är detia merendels ett tecken ait haps sak antingen icke är god, eller batydligt invecklad och mörk. Lagens stadganden t. ex. om ;tfsordningen och slägtskapsförhållanderna förstår h-n ofta klarsre än mången, som nyligen tagit hofrätts: xamen 2). Men ett legstadgande med de bästa afsgter kan dock ofta under förändrade förkbållenden leda till de största missbruk, och följlerna seraf, attlagstifteren lemnat detta y:.e fritt, hafva ej blifvit goda. Ehuruvål allmogen, som nämndåt är, eger en bekantskap med legen, som man icke återfinner i främmande Jänder, måste dock många (all inträffa, der cen dels icke kan, dels icke förstår sjelf utföra sina rättegångar, hvilket sednare nnu mera blir bändelsen, sedan en stigande kultur, som vanligt, medfört mera sammanvecklade -ättsförhållangen (se härom ofvan anförde ord ur rättegångsprocessen); och en vigtig fråga blir då: burudana äro de sokförare, allmänheten ber att vända sig til? I afseerde på en Laga Fullmäkligs) mo aliska integrite tyckes visserligen vår Lag vara oeftergiflg, då han på anförde ställe säger, ut en sådan skall vara oberyktad, ärlig och redlig, eller, som det i romerska lagen heter, Ssine ulla opinionis labe; men huru efterlefyes val detta vid domstolarna? Detta upplysrs bäst genorn svaret på en annan fråga, nämligen: hvad är det för personer som vanligen der tillåtas att för andra tala och svaran? Hvar och en, som det minsia btvistot ting eller öfrige rättegångstillfälien, måste härtill svara, att de merendels äro afsigkomne menniskor med en försjunken moral, så at en aktaingsvärd acvokat mäste nästen alltid sökas land embetemän eller dem som icke hafva advoketyrket till sitt hufvudyrke. Der detta missförhållande svårast uppenbarar sig, är i bufvudstaen, sjelfva Rättvisans högsäte. Den som aldrig så litet varit tillstädes i dess rådhusoch kämneisrätt, bör kunna intyga, bvilka advokater der (å uppträda. — Dessa bestä vanligast dels i en mängd afsatte och försfskedede embetsmän, -såsom törre fiskaler, rotärier, kanslister, vice häradshöfdingar, regementsskrifvare, uppbördsskrifvare, auditörer, chartesigillateombudsmän, Dn. b. som segdt är, allt för detta — (att härvid icke !) Se Lsgkommissionens Förslag till Sveriges Rikes Lag af år 1734, tryckt i Stockholm 4844. :) Vid frågan om brors barnbarns och deras afkomlingars arfsrätt bar gemene man vanligen förvillat sig, emedan den, i likhet med Uplandslagen och Magni Erikssons Landslag, velat utsträcka arfsrätten till flera led i denna gren än 3:dje kep. 3:dja, 4:de, ö:te och G:te SS Arfdabalken medgitver; men cetta är nu afbjelpt genom Kongl. Förordn. den 49:de Maj detta år. )