Aftonbladet – 4 juli 1846, sida 2

lända i tid, för att frälsa Genoveva från dess mans ohygsliga hämd. Utom fyra handtlangare, var han icke åtföljd af mer än en enda följeslagare: det var en af hans fordna favorit-fåselfängare. Man vet att fågeljagt var don Pedros största nö.e under kriget, bans älsklingstidsfördrif under freden och den vanliga förevåndningen för hans beständiga försvinnande och täta frånvaro. TREDJE KAPITLET. Helt sent på aftonen fick han balfön i sigte. Solen sänkte sig långsamt i sin pPurpurbädd och en hvitaktig skymning beslöjade dess strålar. Från don Diegos boning, som liknade ett fågelbo, inpackadt i en blomsterqvast, spriddes redan på afstånd tusenda vällukter. Aftonens tystnad lifvades af en mingd orediga ljud, såsom vågornas svall, aftonvindens sakta framilande och surrandet af de millioner insekter, som badade sig i flodstrandens rosendoftande ångor. Allt andades denna aftonens lufva och beliga vällust, som helsar naturen med en afskedshymn. Don Pedro kände sin själ öppnas för alla mildare känslor och tillslutas för alla tvifvel och sorgliga aningar. Han glömde likkistan, der hans far låg utsträckt under svepduken, och samvetsaggen upphörde för denna stund att plåga hans bjerta. — Jag har anlöndt i tid, tänkte den unge konungen. Kenske skulle jag, en timma sednare, här finna endast förödelse, förtvilan och död, Nu skall jag öfvertala Genoveva att fly, och jag skall nog förstå att dölja henne för allas blickar. i En båt låg bunden vid stranden och gungade lätt, midt ibland vattenliljorna, som upplyfie sina gula bufvuden eller böjde sina ljusröda stenglar för vinden. Man ropade förgäfves på lärjekarlen — han kom icke.