Aftonbladet – 1 juli 1846, sida 2

lefde och rustade för sin ätt, samt under de sednare, så länge deras efterkommande fortforo att uppfylla detta onus. Nu har rust-tjenst för ätter längesedan upphört, men descendenterne ändock i sekler åtnjutit samma adelsförmåner, som deras förfäder, hvilka gjorde något derför. Det är således hela raden af desse afkomlingar, som hafya att tacka staten och de oadlige, till hvilkas förfång de i århundraden utöfvat rättigheter, utan att. draga det motsvarande onus, som ursprungligen utgjorde betalningen härför. Gå vi slutligen till. de anherrar, som åtminstone för några verkliga förtjenster blifvit adlade, så visar sig, att större delen af deras bedrifter skett för andra länder (såsom i tyska krigen), deraf svenska namnet dock skördat ära, om ock Sverige haft mera skada än gagn. För att icke räkna noga, bifalla vi då att stå i tacksamhet hos så beskaffade anherrar; men likväl på det lämpliga och rimliga sätt, som ofvanföre blifvit sagdt. 9:0 Att, när vår bördsadels afkomlingar skryta af det blod, som deras fäder gjutit för fäderneslandet, och hvarför descendenterne nu vilja skörda erkänsla, så påminnes, att ännu flere oadliges fäder offrat lif och blod i rikets krig, utan att hafva bekommit något vedermäle hyarken för sig eller sina barn. 40:0 Att, huru än man betraktar den tacksamhet och den skuld, hvari svenska folket säges stä till bördsadeln för åtskillige af dess förfäders 1ysande bragder (hvartill man dock billigtvis får låta bli att räkna de ännu talrikare bragder, som bestätt i dåd emot fäderneslandet); så gifves dock intet skryt osmakligare och dummare än de adelsmäns, som med prunkande ord hafva så mycket att förtälja om urgamla sköldemärken, om pantsarskjortor sedan urminnes tid klädda för svenska vapnens ära, m. m. d., då dessa herrar likväl tillhöra utländska, osvenska ätter, hvilka med det gamla Sveriges fornminnen hafva intet att skaffa. Låt också vara, att när dessa ätters upphofsmän här i landet för 4 eller 4 !, århundrade sedan inkommo (såsom smeder, köpmän, skrifvare eller krigsmän), utmärkte de sig genom drift, nit och berömliga förtjenster, hvarpå adelskspet följde. Utanattförringa desse ättemäns personliga värde, hvarom dock historien talar olika, måste man imedlertid fråga, hvad Sveriges höga forntid, dess anor, dess urgamla mandom och hugstora blod angå alla dessa tyskar, skottar, fransmän, kurländare och andre. som endels kunna hafva varit rätt gode män för sig, likasom endels stora skälmar, men dock gemensamt haft den egenskapen, att icke tillhöra hela vår bygd? Man skall häpna, då man ur adelsmatrikeln uppgör listan på alla dessa osvenska ätter. Otvifvelaktigt blefvo deras förfäder öfverflödigt belönade, när dem icke blott tilläts, att, ej sällan framför landets egna barn, komma till rikets bästa tjenster, vinna infödingsrätt och hög utmärkelse, utan ock slutligen genom adelsskapet erhålla en så betydlig del i sjelfva. den representeativa makten. När det i och för sig sjelf är en grof orimlighet (till sin uppkomst blott möjlig under tider och regenter, då svenska folket betagits rätten att bevaka sina egna ömmeaste angelägenheter), att en så ringa afdelning af nationen, som bördsadeln öfverhufvud, i århundraden egt en fjerdedel af hela folkmskten; så ställer sig samma orimlighet i ännu mörkare dager, när man besinnar, att denna fjerdedel ej en gång utöfvats af svenskar, men till en ganska ansenlig del af ulländningar. Her någon på vår riksdag skäl att stiga fram och tala om Sveriges urgamla ära, om svenska vapen, svenskt blod, svenska brågder — så må det vara någon af våra verkliga bönder: de kunna . med mera säkerhet räkna förfäder här i landet under ett par årtusenden, än de fleste af vår skrytsammaste adel under ett par årbundraden; och de hafva i tysthet gjort mera, uppoffrat mera, blödt mera, arbetat mera — men, efter segrarne ute och mödorna hemma, fått mindre, än adeln. 41:0 Att, när man ordar om nödvändigheten a! en pärskammare (en andra, en äldre), bestående a! elementer, i grund skilda från den första kammaren, för att bilda en konservativ motvigt emot denna, och härvid ur historien (t. ex. för 4789 ärs riksdag) vill påminna om den nytta adeln bevisat riket i återhållande väg; så har dock sådant i de allra flesta fall icke bestått i annat än försvarandet af de adliga privilegierne. Hvad har riket att tacka för en så beskaffad konservatism? Hvad gagn kan det egentliga folket i stort och landet i det hela skörda af att detta äfven skulle utsträckas till framtiden? 12:0 Att när en gång bördsadeln upphör, detta på intet sätt innefattar ett beröfvande för de adliga slägterna af deras historiska namn. Ingenting är naturligare, vackrare och billigare, än att efterkommande glädjas åt frejdade fäder, och fägnas af att heta som de. Så fort med namnen ej följa politiska rättigheter af orimligt slag och till andras förfång, är i dem således intet annat än tilllåtligt och godt. Men föga öfverensstämmer det med förnuft och ett christligt sinnelag, om en adlig afkomling känner högmod vid Jjudet af sitt slägtnamn, eller tror sig hafva mera skäl att låta sitt bjerta häfva sig dervid, än bonden och hvarje annan samhällsmedlem vid sina fåders och mödrars