Aftonbladet – 1 juli 1846, sida 2

älskvärda varelse skall vara slafvinna af en sjuk bjernas nycker? — OQO qvinnor! mumlade ÅAlonzo hämnaren, j skolen aldrig förstå eller uppskatta de bjertan, som älska er så outsägligt. Den man, som bvarje ögonblick låter sin själ sönderslitas af svartsjukans jernklor, sätter troligtvis ett omätligt värde på denna kärlek, som han köper med så många lidanden och som han så mycket fruktar att förlora. I hans ögon är den älskade qvinnan en afgud, och för att bespara henne skråman af en knappnålsudd, skulle han tusen gånger våga sitt lif. Vara svartsjuk — är icke det att helt enkelt misstro sig sjelf? — Alltför bra! sade Leonora. Alla män räcka hvarandra händerna, i fråga om att ingå förbund mot oss, och jag väntade just af er denna svartsjukans apotheos. — Stackars Diego! upprepade konuagen, hvarföre har du gift dig? — Eiler snarare, bifogade den envisa Leonora, hvarföre inbillar ni er, min kusin, att ni kan göra er älskad af en ung qvinna, en oskuldsfuli och känslig qvinna, i det ni visar henne en granitfysionomi, då ni i dess ställe borde taga er ädle herre, A!onzo den elfte, till mönster, i fråga om galanteri? — Förskona mig, Leonora, svarade Meneses bittert. Jag är icke konungen af Castilien. En öfverdomare skulle göra en ömklig figur, om ban knäfölle för sin hustru med en guitarr i handen och en kärlekssång på lipparne. Denna rol lemnar jag åt Månspökena. — Diego, återtog konungen, du måste fördubbla din verksamhet och sätta alla dina agenter i rörelse. När man rätt tänker på saken, en äro Månspökena hvarken osynliga eller osårara. — Ja, men de undslippa, liksom genom en förtrollning, hvarje snara, hvarje försåt. De måtte hafva sitt hemliga förstånd till och med.